Nu har jag ett kontor! Sedan i torsdags är en av platserna i Kollektivet Barbros finfina nya lokal min och det känns lite som en ny era.
Med Möllan åt höger, Triangeln i ryggen och Spångatan 30 som adress är det dags att ta tag i nya projekt. Vilka det blir återstår att se… Imorgon bjuder vi hur som helst på 11-kaffe, vi hakar på Nordic Fairtrade Challenge och brygger rättvist till alla som vill komma förbi. En och annan kaka utlovas därtill. Välkomna!
Hej och hå. Livet pågår och jag med det.
Allt har gått i ett himla tempo sedan jag kom hem från Benin. Faktiskt, på riktigt. Jag kastades rakt in i verkligheten och sedan har sommaren passerat via ett vikariat på Trelleborgs Allehanda, några frilansjobb och massor av aktiviteter som hör sommaren till. Plus en 30-årsfest i form av en Bollywoodbaluns i Kågeröd och några korta flyttar som har lett fram till en fyra på Möllevången, som jag delar med min fotograferande nyvunna vän Malin Palm. Det funkar finfint. Även om jag ibland cyklar in på fel gata när jag ska hem.
Ett par jobb signerade Larsson/Pamucina har publicerats. Ett av dem, om mödrahälsa och subventionering av kejsarsnitt i Benin, var i Sydsvenskan den 13 augusti. Ett annat, om Mercy Ships patienter och volontärer, var i Dagen den 27 augusti. (Endast pappersupplagan.) Några till är sålda och publiceringsklara, andra ska säljas.
På Trelleborgs Allehanda har jag hunnit med lite av varje, som sig bör när man är allmänreporter på en relativt liten tidning. Bland annat några sommarporträtt: Galleristen Joanna Segelström, den avgående hamnchefen Leif Borgemark och Vanessa Borggren som har sitt drömjobb i samma hamn.
Några andra jobb inkluderade Wilma som sprider glädje i livets slutskede, sju sorters kakor, och en ryska forskargrupp som dök längs Trelleborgs kust för att kartlägga Östersjön.
Sedan skapades det visst lite debatt, genom en artikel om mansdominansen i Palmfestivalen, Trelleborgs största folkfest.
Nu ser jag fram emot en inspirerad höst med Malmö som bas. Planen är att hyra in mig i Kollektivet Barbros nya underbara kreativa lokal, på Spångatan, och där få ordentlig snurr på frilanstillvaron. Jag ser många olika möjligheter, och är som alltid öppen för förslag såväl när det gäller jobb och uppdrag.
Först laddar jag om och upp i min mammas lilla stuga på Skrea strand. Septembersolen är härligt ljum och det är liksom ljuvligt att andas här och suga ut det sista ur sommaren.
Sitter på Cotonous flygplats. Matso fick problem i incheckningen, jag hade för tungt handbagage. Men det ordnade sig. Det gör ju alltid det. Och vi får ta med oss både masker och skräddarsydda plagg hem.
De avslutande dagarna i Cotonou har knutit ihop det mesta, och har även bjudit på många nya fängslande möten.
Nu, även om några avsked var extra jobbiga idag, känns det helt okej att vara på väg hem. Det ska bli kul att ta sig an allt med lite distans, och så klart berätta för de som vill lyssna. Och det ska bli skönt att inte vara beroende av en fickstor svetthandduk.
Innan jag går på nattens plan mot Tripoli betonar jag gärna att det är fantastiskt att resa som journalist, speciellt med kontakters och flytets och tålamodets och en kollegas hjälp.
Hej för nu.
Vid ett hål i väggen som är täckt med ett draperi sitter och står några gubbar. Bakom den reser sig en svart griffeltavla med veckans lottonummer och den största av gubbarna, Jean Kpehounton, limmar noggrant tipskupongerna. Han sitter bredbent med Matcherna det ska tippas på. De spelas i Australien, i Victoria och South Australia. Är det inte svårt att få in några rätt alls på de matcherna, undrar jag.
– Nej, nej, det är inte svårt, säger han med fortsatt fokus på limmet i överkant.
Den mentaliteten känns igen efter tre veckor i Benin. Inte minst här i Ouidah, voodoons främsta hemtrakt, handlar allt om tro. Det är svårt att ifrågasätta när allt handlar om att tro. Det finns inget som heter lurendrejeri och det kritiska tänkandet möts av förvånade ansikten alternativt suckar. Magiken, kontakten med större krafter, är en så stor del av livet att den är naturlig. Sparpengar går till djur som offras, vuxna män blir vettskrämda när spökena dansar.
Jakten på kulturförståelse är inte spikrak, och kostar en del dricks. Samtidigt säger de att pengar är inte är viktigt. Fred är det viktigaste. De är många som upprepar det. Fred! Följt av kärlek.
Jag kan med lätthet påstå att jag är bra på att anpassa mig till mig nya miljöer. Men det händer att jag känner mig konstigt malplace, särskilt när det undras vad jag/vi gör här. Frågan har förstås inget självklart svar, ibland har jag inget alls när jag står i en folksamling och känner mig uttittad. För vem är jag att döma någon eller något? Vem är jag att tro att jag kan förstå en annan kultur på några intervjuer och besöksdagar? Allt jag kan berätta är vad jag ser, hör och känner. Om det är korrekt eller så kallad sanning kan jag aldrig riktigt bedöma. Men genom respekt och ärlighet hoppas jag att det räcker gott.
Vi jobbar hårt på det, på både det ena och andra viset… Och ibland belönas vi med hembränd snaps.
Ge mig en penna, ge mig en penna!
Viljan kommer från en pojke som kutar mot vår bil på vägen mellan Pendjari nationalpark och Tanguiéta. Bilden av hans bestämda steg, nästintill nakna kropp och hetsiga blick när han lämnar sin plats vid hyddan har etsat sig fast.
Och kanske är det just min penna jag kan ge honom? Kanske kan det jag skriver leda till att han, eller nån han känner, en vacker dag, vilken som helst, kan skriva eller rita just när han har lust. Jag vill så gärna tro på det när jag är här, jag vill tro på att världen kan bli lite mer rättvis.
För samtidigt som Benin är fullt av underbara möten och värme är fattigdomen ibland ofattbar. Det pratas mycket om barriärer, ekonomiska så klart, men också sociala. Det finns mycket mycket vilja, men resurserna är knappa och traditionerna starka.
På socialkontoret i Tanguiéta, som är en av de fattigare kommunerna, har de grupper som har som mål att stärka kvinnorna. De försöker skapa en tydligare plats för dem i samhället, säger de. Men de möter mycket motstånd, i envisa kvinnor (och deras män). Kunskapen finns men den är svår att sprida till de som inte kan läsa eller skriva.
Vi hade stor hjälp av Aristide i Tanguiéta.
Han har det bättre ställt än de flesta och kan till och med snacka lite engelska och skicka mail. Han är 29, singel och har flyttat från Parakou för jobbets skull. För sitt jobb som assistent på kontoret som håller ihop traktens sjukhus tjänar han knappt 1 500 svenska kronor i månaden. Han drömmer om det som jag och mina kompisar drömmer om mest. Men hur ska han, som ändå kan tecknas som medelklass, nånsin ha råd att åka nånstans?
Och alla de barn som trots att regeringen satsar på skolan måste jobba på fält eller sälja mango? Eller de som bor i hyddor så långt på grusstigen i att de inte kan ta sig till skolan? Vad går de för framtid till mötes? Jag har inga vettiga svar.
Pendjari var för övrigt lite av en besvikelse. Jag, Matso och guiden/chauffören Jack i en rejäl Toyota drog iväg fem på morgonen på tvättbrädevägar för att kolla in djuren på savannen. Vi såg mest antiloper. Små, stora, mellanstora. Några elefantrumpor fick oss också att stanna bilen, vi såg dem gå bortåt i buskagen. En noshörning låg tämligen stilla i ett vattenhål där vi stannade till två gånger och där många stiliga fåglar häckar. Babianer smög fram lite här och var. Ett par vårtsvinsfamiljer höll också till utmed vägen.
Men inga lejon eller andra kattdjur. Lite trist. Tydligen håller de sig ifrån de stora vattenhålen när det är regnperiod, då har de små favoritplatser, och mitt på dagen är det typ noll aktivitet.
Det var visst skönt att kul att se savannen, men vattenfallet på vägen hem, efter flera timmars skumpig röddammig väg, var helt klart den dagens höjdpunkt. Det var faktiskt första gången vi badade i naturligt vatten sedan vi kom till Benin, och det var ren och skär njutning att simma runt i den lagunliknande poolen under fallet.
Människorna är mycket mer spännande än naturen, helt klart. Här är några fler av mina bilder, på några av alla de vi har träffat:
Och nu är vi tillbaka i Cotonou nu. Vi gjorde ett extra inhopp i Mercy Ships verksamhet på förmiddan, för att komplettera det vi har gjort om kvinnor och hälsa under den första halvan på vår resa. Nu har vi en knapp halva kvar och snart är det voodootrakterna och kanske ett och annat havsdopp som gäller.
Efter lite fler dagar än beräknat i Cotonou lämnar vi stan imorgon bitti för tio timmars bussresa norrut. Siktet är inställt på Tanguiéta.
Ikväll åkte vi en halvtimme enkel väg genom stan för att prata med en doktor som satt inne på massa värdefull info, trafiken var en upplevelse utöver det vanliga och när jag väl kört ifrån en första intuitiva rädslan log jag ut brisen, farten och friheten.
Tillbaka på hotellet som börjar kännas som hemma blev det plötsligt fotosession, och jag vill ju inte vara sämre, så jag hämtade min kamera och satte mig mitt i sällskapsrummet.
Vi har varit på marknaden idag. Det var hett och mer än intensivt.
Vid ett tillfälle försökte en s.k vakt ta Matsos kamera. Då ryckte Diane, vår fantastiska tolk, in på bästa sätt. Både hon och Matso höll i kameran, liksom den s.k vakten. Själv stog jag mest som ett fån medan Diane snackade oss ur den inte alls bekväma situationen. Adrenalinet pumpade när hon förklarade att hon/vi hade lagen på vår sida – vi hade en överenskommelse med en kvinna som sålde plastblommor, och det var NOT THEIR BUSINESS. Hon upprepade att hon sagt det när hon fortfarande aningen chockad återberättade dialogen. En 20-tal stor folksamling följde tumultet som vi lämnade hack i häl på plastblommekvinnan.
Vi undvek den delen av marknaden efter det, liksom den där försäljarna verkade tro att vi var ute efter något. Det var vi förstås, men inte alls det som de tydligen befarade. Enligt Diane har bilder på beninska kvinnor dykt upp i sammanhang som de inte alls gillat, vykortsställ till exempel. Det finns även rädsla för att bilden ska användas så som vi tänker att voodoodockor praktiseras. Diane använde sin mest övertygade stämma när hon berättade att det har hänt.
Att Diane var en klippa för oss idag är nog redan understruket, men jag vill gärna upprepa hennes sociala kompetens. Igår hjälpte hon oss att intervjua en professor, idag småsnackade hon med marknadskvinnorna så att de släppte garden.
När vi ät lunch utbrast hon:
– Ska ni inte äta huvuden?
Hon och vår chaufför för dagen, John, tog fiskhuvudena från våra slasktallrikar och betonade att man i Benin tror att de gör en intelligent.
– Då måste ni ha ätit många huvuden, konstaterade jag.
Ikväll har hon lovat att kolla upp bussar norrut åt oss. För vi planerar att lämna stan på måndag för minst en veckas landsbygd. Det kan bli verkligt spännande. Och jag hoppas att vi kan hitta en tolk där som i alla fall är i närheten lika påhittighet och pålitlig som Diane.
Tre fullspäckade dagar, en kvar. På Africa Mercy. Jag känner mig nästan om en del av verksamheten nu. Jag hittar på de olika däcken på skeppet som ärvts från Danmark. En tågkarta på soldäck visar hur den band samman de danska öarna. Och trappor, toaletter och sällskapsytor påminner inte lite om dagens Tysklandsfärjor.
– Det känns som att jag har varit ombord på Dragarn i en vecka, sa Matso idag när vi tog de stora stegen före upp mot matsalen.
Det finns dock visa brutala skillnader. Däcket där tågen körde på har delats upp i två. Det undre av dem är ombyggt till sjukhus. På ena sidan operationssalar, på andra vårdrum. I väntsalen intill bogvisiret syns spår av rälsen, där sitter nu patienter uppradade. Första gången vi kom ut dit var stämningen dansant. En liten tjej med nyopererade ben svängde på axlarna till de afrikanska rytmerna, gamlingarna som väntade på ögonoperationer gungade huvuden i takt.
Det är bara ett av många fängslande ögonblick.
Jag har samlat på mig info om olika människor och miljöer i tre dagar. Jag har pratat och pratat och intervjuat och fyllt block med anteckningar och huvudet med intryck.
Några möten har etsat sig fast extra mycket. Ett av dem är det med June som basar över vården av döende patienter. Hon åker runt och inger hopp, hos unga som gamla. Den här dagen började med en femårig pojke som har en så stor elakartad tumör att den inte går att operera. Den fortsatte med en kvinna med liknande situation.
Hur orkar hon? Självklart är det svårt berättar hon, men hon vet att hon gör något bra, när hon plockar fram glädjen som gömt sig bakom all sorg.
Det blev väldigt personligt, hon fick mig att tänka till. På livet, döden och allt där emellan. Drivkraft till exempel.
Jag har även klivit in i operationssalar. Femåringen som ligger på bordet på bilden blev av med en godartad tumör i pannan i måndags. Vi träffade honom i en vårdsal idag. Han satt och målade med bandage runt huvudet. Han mår bra och får förmodligen åka hem den här veckan. Hans mamma uttryckte inte så mycket mer än att hon är glad.
Foto: Matso Pamucina
Jag är också glad. Och ibland tänker jag till mer än vanligtvis. Då låter Matso gärna mig vara med i bildrummet.
I dag hade vi målet klart för oss: Vi ska åka till stranden. Sagt och gjort, vi packade strandkit och tog på solglasen.
Döm om förvåning när vi kom ut från vårt rum, som är lite som en kasern – mörkt och svalt. För då insåg vi att regnet hade tagit ett stabilt grepp om den här söndan. Solglasögonen åkte av med hopp att vi skulle se lite mindre fåniga ut när vi gick iväg med siktet inställt på rejäl frukost.
Efter ett tag tog vi skydd i en dörrpost:
Regnskydd
Efter vissa överläggningar svarade vi ja på frågan kanske lika bra att hoppa på varsin moppe. Föraren visste nog vart vi ville åka. En lagom vit lögn visade det sig, de drar ofta den, moppeförarna. Igår blev vi avsläppta utanför vårt hotell efter att förarna inte alls hittat dit vi ville. De ville ha mer betalt för att de kört oss rumt och fram och tillbaka. No no, sa vi och hamnade i en lite lagom hetsig diskussion. Vi hade då varit och käkat middag med Andreas, som jobbar för Erikshjälpens tidning Rafiki. Mycket trevligt, han hade mycket att berätta om sin vecka i Benin.
Hur som, idag hamnade vi på en restaurang nära piren där Africa Mercy ligger. Där åt vi kanske inte en rejäl frukost, men väl en stor lunchtallrik med ris, pommes, fisk och stekt banan för femton spänn. På bordet breve sett ett litet gäng från Nigeria som vi träffade på nere på stranden senare. Och det var de som ville ta bilder på oss först, jag lovar.
På vägen tillbaka träffade vi en liten kille vars hand såg ut att behöva viss vård… Så Matso tog tag i saken och sa till de vuxna i hans omnejd att gå ner till sjukhusskeppet för att eventuellt få hjälp. Vi får se hur det går. Killen med handen heter Yacaube och är nånstans mellan åtta och nio år.
Vi har för övrigt mest fokuserat på att känna in atmosfären och rytmen, folket och omgivningen. Och nu känner vi oss peppade att ta oss an allt på riktigt. Måndag till torsdag är det sjukhusbåtslivet som gäller.
Au revoir!
Westus med gitarren visste precis vad jag behövde när jag kom ut från toaletten på på Maman Benin, där jag och Matso precis smaskat i oss vår första afrikanska måltid i Cotonou. Färsk fisk, you love rice-ris, sallad med den godaste avokadon och ägg.
“Singing don’t worry, about a thing. Because every little thing is gonna be all right.”
För det är mycket att smälta i den här moppeavgasfyllda afrikanska staden. Efter en natt med förvånansvärt dålig ac där en våt handduk över ansikten räddade min skönhetssömn rivstartade vi med att ta varsin moppe till landets största marknad, Marché Dantokpa.
Weekend market i Bangkok? Ja, likt på vissa sätt. Men ändå inte alls. Vi gick nog där mest med öppna leende munnar på de stampade gångarna och blev fulla av intryck i myllret av färgstarka människor och stånd med det mesta från tandkräm till kycklingar till diverse elektroniska prylar. Många går runt också, med det de har att sälja på huvudet. Vi som är lite längre än de flesta har underkläder, mat, tyger och korgar i ögonhöjd.
Vi gav upp hungern där. Tog varsin moppe till Maman Benin, som det tipsas om i guideboken. Slappnade av, pratade fotboll och månadslöner med servitören Elie och lyssnade på Westus Bobbanversioner.
Nu har vi gått över den stampade gatan från vårt nya rum – mycket bättre ac nu! – till vårt mest lokala internethak. Väldigt långsam uppkoppling dock, så det blir inga bilder idag.
Det såg för övrigt rätt mörkt ut på Kameruns flygplats igår. 22.45 skrev jag det här:
Inne på planet. Igen. Efter en mindre svettrusning på en flygplats i Kamerun. Gaasch. Vi fattade inte att vi skulle sitta kvar på planet för att komma till Cotonou. Visserligen tyckte vi det var märkligt att vi landade två timmar tidigare än beräknat, men vi gick ivrigt av och jublade över den tropiska värmen.
Vid passkontrollen fyllde vi i ankomstkort och svettattacken blev ett faktum. Av med kavajerna för att möta den sura kvinnan i den enkla trädisken.
– Har ni inget visa?
– Jo, visa, sa Matso, pekade i sitt pass och förklarade att det var utfärdat på Benins ambassad i Danmark.
– Men inte för Kamerun?
– Vadå, vilket land är det här då? Kamerun?
– Ska ni till Benin, då måste ni tillbaka!
Nägra händer i rätt riktning senare och en språngmarsch gick vi ut i den tropiska kvällen igen bakom en reflexväst.
Personalen ombord skrattade gott, åt oss och vår svett. Vi också, med orden “We just wanted to see Cameroon. It’s hot out there by the way.”
Vi mjukstartade i London. Och värmde upp i Kamerun. Nu är det bara Benin som gäller.
Jennie twittrar