You are currently browsing the monthly archive for september 2007.
Trots att jag smetade på nummer 20 flera gånger om är jag i dag rejält solbränd. När jag tittar på mina armar är de definitivt mer röda än bruna och jag känner att det hettar på ryggen, mest i bh-höjd. Den känslan har jag inte behövt ta del av förut under mina dagar i Thailand, för monsunsäsongen har verkligen gjort sig påmind.
Vädret vände väl egentligen i måndags, ungefär samtidigt som jag bestämde mig för att flänga iväg till Phukets flygplats. Jag klev upp tidigt och packade lätt, den stora väskan fick stanna på Tonsai. Fyra timmars och fyra färdsätts resa senare stegade jag in på den där flygplatsen.
Jag kände mig rätt vilsen, för vart skulle jag börja? Jag yrade lite bland människor och incheckningsdiskar innan jag fattade att jag skulle ta mig flygplatsens kontor. Väl där var mötte jag informationsdesk och journalister, men det var först i en byggnad ännu längre bort som olyckan blev verklig på riktigt. För där var bilder på lik uppsatta på rad.
Jag drar då på något sätt på mig min journalistiska kostym för att undgå för stora känslor. Men att ta in att de liken faktiskt var levande människor för två dygn sedan, det är svårt. Och att andra, som svenskarna Christopher Marken och Erik Nihlén, överlevde samma olycka och nu står med på en lista på en annan vägg, det är nästan lika overkligt.
Jag försökte ställa de där rätta frågorna till de som såg ut att kunna svara, tog bilder, fick en sandwich. Efter ett par timmar tyckte jag att det fick räcka, på vägen mot en taxi såg jag ambulanser köra skadade på väg, i en minibuss förde jag över bilder. Jag skrev ihop mina intryck i en krönika för Borås tidning, på ett internetcafé samlade jag mig efter en dusch och lite pasta.
Ungefär så gick det till när jag fick sålt min första artikel från min resa. Dagen efter, igår alltså, kunde jag kanske stannat och åkt ut till flygplatsen igen. Men det gjorde jag inte. Istället visade en tuktukförare mig Phuket stad, innan han körde mig till hamnen där jag tog en båt till Phi Phi. Många Stieg Larsson-kapitel senare klev jag i land på ön där planen var att träffa min kompis Nok, som jag lärde känna när jag var i Thailand förra året. Så blev det inte. För nu är han plötsligt på Kho Chang.
Nåväl, det känns fint att vara på Phi Phi ändå. Solen har som sagt strålat dagen lång, både på de båda Phi Phi-öarna och Bamboo Island, dit min båttur tog mig och en hop med andra snorkelsuktande turister. De första stoppen på förmiddan skrattade jag mest åt lämmeltåget med speed- och longtailbåtar till Maya beach (där The Beach spelades in) och Monkey beach. Lite senare åkte vi ifrån det stora stråket och Bamboo Island var en av de finaste öarna jag klivit iland på. På nästa stopp, ”Sharkpoint”, såg jag visserligen inga hajar men väl massor av fiskar i ett antal färger och former.
Klockan fyra styrde vi in mot hamnen: Alla utom jag, en tysk och två israeler klev av. Vi fyra stannade för att se solnedgången till havs. En tupplur på däck senare var jag glad att jag tog det beslutet.
Jag är i min drömbild. Jag kom på det igår (jag skulle publicerat det här då, men ack, uppkopplingen på strandens enda internetställe funkade inte!) när jag, efter en fantastiskt skön dag på vykortsstranden Phra nang med bad, bok och massage, satt och smälte min middag (Fried prawns with sweet basil). För under året som har gått sen jag sist var i Thailand har jag burit med mig bilden av Tonsai beach och den har peppat mig oerhört mycket. Den mäktiga naturen, den slappa atmosfären, vänligheten. Jag förälskade mig i den här stranden och det var här mina tankar på en långresa tog form.
När jag klev i land från longtailbåten blev jag dock lite illa berörd av allt skräp och alla tomma ytor längs strandkanten. Speciellt eftersom jag hade pratat mig svettig om vart vi var på väg för mina nyfunna resevänner, Andrés och Annelie från Argentina och Danny från England. Jag såg deras förvånade miner, för det var inte inbjudande alls faktiskt. Ett ”Hello, welcome back” och ett stort leende från en kille på Viking bar (nej, namnet syftar inte på våra vikingar – det är inte en svensk semesterbar) gjorde i alla fall mig på bättre humör, men jag kände skeptismen i ryggen när vi började kånka vår packning mot varsin bungalow.
Nåväl, några timmar senare var det helt andra miner. Sen dess ger alla sken av att vara nöjda och glada. Och själv, ja, vad säger man, det är behagliga tider.
Såväl Chai och hans pyramidpannkakor som Chiakorn Rasta man och hans No Name bar är visserligen puts väck och favoritbaren Chill out har varit tvungna att flytta cirka hundra meter och bygga upp allt på nytt, eftersom ett stort företag har köpt marken, men på det stora hela känner jag mig som hemma. Första kvällen hade Chill outs generator gett upp, så de tände levande ljus längs bardisken och spelade akustiskt för mig och ett tiotal andra gäster. Igår funkade elen och jag hade en skönt samtal om livets s.k stora frågor med Tomaso, 35 från Italien. Söta Ben kom även även tillbaka efter en visit hos sin familj och det var ett kärt återseende med massor av kramar och uppdateringar.
Nu sitter jag nästan praktiskt taget på stranden och skriver. Förutom att jag är lite störd på min iPod som inte riktigt vill vara kompis med min inspelningsanordning (en iTalk+ en mick) är väl mitt enda problem just nu att det typ har regnat dagen lång. Jag och två andra tjejer trivdes dock i regnet i morse, när vi hyrde en båt och åkte och ut och snorklade. Havet var så där härligt ljummet jämfört med luften.
När det gäller ipoden står det ”Firewire-överföringen fungerar inte” i diplayen när jag försöker spela in. Om någon har tips på hur jag kan få ordning på det vore jag mycket tacksam. Jag har försökt med alla omstarter jag kan komma på…
Jag ska kolla lite på det nu, när jag äntligen har sitter på en uppkoppling. Jag vill gärna inte bry mig om tekniska problem, men jag vill samtidigt kunna lita på mina prylar när det är inspelningsdags. Well, nu är det dags att logga ut från det här dyra stället.
Ojoj, jag har fått så mycket hjälp av teknikkunniga killar idag, undra om de drar till tjejer som behöver dem?
Först träffar jag tysken Daniel när jag sitter och jobbar/surfar efter frukost. Han satte sig mittemot med sin iBook och började prata en massa skit om apple. Han var milt sagt trött på att apple och pc inte kan samarbeta bättre än de gör att att apple är så högfärdiga. Ungefär så fattar jag honom. Det visar sig att han jobbar för datortidningar och jag gör mitt bästa med att pumpa honom på tips och kunskap. Han är väldigt hjälpsam, berättar om livet som laptopresenär och söker efter både prylar och adresser åt mig…
Jag lämnar honom där och tar en taxi till Phanthip Plaza, ett shoppingcenter fyllt med teknik, både hård och mjuk. Jag hittade dit i jakten på en extern hårddisk sist jag var i Bangkok och hade adressen kvar i min anteckningbok. Ja, samma bok hänger med fortfarande. I den finns även ett telefonnummer till Nok, en thailändsk kille som jag blev god vän med för ett år sedan. Jag ringde det idag och kom till en man som inte var Nok men som gav mig Noks nummer. Han frågade för övrigt vem jag var, när jag presenterade mig gav han sken av att haja vem jag är… Nåja, i alla fall så ringde jag mobilnumret jag fick av honom och jo men visst var det Nok som svarade. Nu jobbar han på en bar på Phi Phi och han verkade mycket glatt överraskad över mitt samtal – när han väl fattade att det var jag. Kanske tar jag en tur till Phi Phi, kanske inte. Tiden får utvisa.
Hur som helst. På Phantip plaza börjar jag min jakt på radioutrustning och ett vidvinkelobjektiv med ett första stopp i en printhörna. 100 visitkort, levererade i en liten ask – 200 Baht. Som hittat. Med den starten är Jennie Larsson, journalist vid gott mod.
Och jag håller mig faktiskt vid det, lite motgångar till trots. En reportermikrofon visar sig vara typ stört omöjlig att finna. Alla försäljare vill förstås i all vänlighet tipsa om var jag kan hitta en, jag följer dem hoppfullt och åker friskt upp och ner i rulltrapporna.
Jag tar även en lång promenad ut, efter tips om att en musikaffär några kvarter till vänster kanske kan vara rätt ställe för mig. Men icke. De har idel sångmickar och instrument. En mor och dotter sittandes i ett gathörn skickar mig vidare till en annan, Lucky music. Väl där säger en av försäljarna (de är säkert åtta, jag är ensam kund) att visst, vi har mickar och börjar plocka i en glasmonter.
”Är det verkligen inte en sångmick det där?” försöker jag. ”No, very good sound”, säger han och tar med mig in i ett isolerat rum. Plugg in i förstärkaren, efter det ljuder orden ”I sing for you”.
Det är knappt jag kan hålla mig där och då. Det är helt enkelt ett fantastiskt ögonblick när den lille thailändaren i gul Long live the King-piketröja sjunger med sammetslen röst i en mick som bevisligen är som gjord för, just det – sång.
”Very nice”, säger jag när han lämnar över micken och i jakten på en förklaring ställer jag ett par frågor till honom.
”I can’t really do an interview like this” försöker jag och trycker upp micken i munnen på både mig själv och honom, för om jag inte gör det hörs inte en endaste suck, än mindre tar den upp några miljöljud.
”I mean, I can also sing in this, but i can’t do radio with it”, säger jag och besvikelsen fyller rummet. För att gaska upp honom bjuder jag på en svensk sång, Gött ljud blir det då. Vi skrattar, han applåderar. Jag hinner även med att testa ett sprillans nytt piano innan jag fortsätter min reportermickjakt. Jag vill ju ha en MD21, eller liknande.
Tillbaka på Phanthip Plaza börjar jag leta efter återförsäljare på Sennheisers hemsida. Det ser amerikanen Joe, som har bor och jobbar i Bangkok. Det har han gjort i fyra år. Som han hjälper mig sen. Han ritar kartor, ringer företaget som dyker upp på skärmen och snackar thai med personalen.
Det visar sig att de inte säljer mikrofoner, de distribuerar dem vidare. Till nåt som heter Power Buy, och närmast finns på Siam Sguare. Joe ritar en punkt till på kartan i min anteckningsbok.
Jag får åka dit imorgon minsann. Så mitt tekniska kit bli komplett. Idag utökades det till slut med en iPod + iTalk och ett Sigmaobjektiv, 17-70 mm, F 2.8-4.5, macro. Vad sägs om det fotografvänner?
Japp, reskassan fick rejäl motion idag. Ni kan lita på att de där prylarna ska komma till användning.
Andra dagen i Bangkok. Efter nästan ett halvt dygn av sömn hoppar jag in i en taxi tillsammans med tre unga från England, vårt mål: Weekend market. Nästan en timme senare är vi framme, i baksätet är de säkra på att han snurrar runt för att få taxametern att ticka. Jag struntar i vilket, faktiskt, och bidrar med mina 30 baht (typ 6 kr) när vi når marknadernas marknad.
Innan jag får i tag i en karta över området, som någon har sagt är stort som en medelstor stad, är det jag som går i cirklar. Plötsligt ser jag samma shorts, skålar och väskor som jag redan sett, tror jag i alla fall.
Väl med den där kartan i handen letar jag mig igenom sektionerna, inte alla 27, men väl ett gäng. I trånga gångar finns allt du kan tänka dig, och förmodligen en massa du inte kan tänka dig också. Mest fascinerad blir jag såklart av de levande djuren. I burar och påsar är små hundar, ekorrar, fåglar, kanineer, igelkottar och fiskar till salu. De flesta försäljarna säger ”No, no” när jag frågar om jag kan fota deras marknadsstånd. Men några nickar och poserar där till. Det är när jag kommer igång med min kamera som det blir riktigt kul att slingra sig fram mellan människor, djur och prylar. Innan dess, helt ärligt, önskar jag att jag hade någon att kommentera med.
Fyndpotentialen då? Nja, den finns där, men jag utnyttjar den inte alls till fullo. Jag kikar en del, men kommer bara hem med lite små praktiska prylar, som hänglås, svetthandduk, ficklampa, hårband och en mobilladdare (som inte passar!).
När det börjar mörkna ger jag upp marknaden. En tuktukförares pappa lockar in mig i en tuktuk med orden ”No problem” när jag pekar mot himlen som verkar ha mer på gång än duggregn. Jag prutar till 150 baht och sen kör vi. Och som vi garvar, jag och killen med två ögon tatuerade i nacken som kör, när himlen fullkomligt öppnar sig efter bara några minuters färd. Vad annars kan vi göra? Jag trycker ihop min väska intill kroppen mitt i tuktuken, allt utom det stället bli dyngsurt. Killen, jag tror han heter Poo, glider genom pölar och filer, en stund verkar motorn ha surnat helt, men vi når till slut Khao san road. Jag köper ett paraply och traskar hem till mitt rum.
En dusch senare går jag loss och köper ett helt väskkit i ett gatustånd. En ryggsäck som rullar, en axelväska modell sportig med datorfack – och en vattensäker väska. Very good price.
Sen, efter en par svettattacker, en grön curry och lite bilduppladdning säger jag tack och hej för idag, denna andra dag av mina åtta månader på resande fot.
Ryggsäcken är packad, datorväskan likaså. Äntligen. Det har varit en kamp att gallra ut kläder och småprylar. Hur stor plats tar ett spaghettilinne, egentligen? Värst är necessären. För när man tror att man har packat ner allt ska man plötsligt göra rum åt det där otympliga paketet, som ju faktiskt MÅSTE få plats.
Nåväl. Det går ju alltid att köpa nytt.
På det stora hela har det varit en omtumlande dag det här, min sista dag i Sverige på drygt åtta månader. Mina nerver har suttit utanpå skinnet mest hela tiden och jag har både yrat runt med ett leende och grinat på en sjukhusbänk.
Om två timmar måste jag vara vaken igen. För 6.45 lyfter mitt plan mot London, där jag ska spendera en dag innan jag åker vidare till Bangkok över natten.
Så nu ska jag lägga huvudet på kudden , för imorgon är ju praktiskt taget en annan epok, även om det redan i teorin är imorgon redan nu.
