Månatligt arkiv

Trots att jag smetade på nummer 20 flera gånger om är jag i dag rejält solbränd. När jag tittar på mina armar är de definitivt mer röda än bruna och jag känner att det hettar på ryggen, mest i bh-höjd. Den känslan har jag inte behövt ta del av förut under mina dagar i Thailand, för monsunsäsongen har verkligen gjort sig påmind.

Vädret vände väl egentligen i måndags, ungefär samtidigt som jag bestämde mig för att flänga iväg till Phukets flygplats. Jag klev upp tidigt och packade lätt, den stora väskan fick stanna på Tonsai. Fyra timmars och fyra färdsätts resa senare stegade jag in på den där flygplatsen.

Jag kände mig rätt vilsen, för vart skulle jag börja? Jag yrade lite bland människor och incheckningsdiskar innan jag fattade att jag skulle ta mig flygplatsens kontor. Väl där var mötte jag informationsdesk och journalister, men det var först i en byggnad ännu längre bort som olyckan blev verklig på riktigt. För där var bilder på lik uppsatta på rad.

Jag drar då på något sätt på mig min journalistiska kostym för att undgå för stora känslor. Men att ta in att de liken faktiskt var levande människor för två dygn sedan, det är svårt. Och att andra, som svenskarna Christopher Marken och Erik Nihlén, överlevde samma olycka och nu står med på en lista på en annan vägg, det är nästan lika overkligt.

Jag försökte ställa de där rätta frågorna till de som såg ut att kunna svara, tog bilder, fick en sandwich. Efter ett par timmar tyckte jag att det fick räcka, på vägen mot en taxi såg jag ambulanser köra skadade på väg, i en minibuss förde jag över bilder. Jag skrev ihop mina intryck i en krönika för Borås tidning, på ett internetcafé samlade jag mig efter en dusch och lite pasta.

Ungefär så gick det till när jag fick sålt min första artikel från min resa. Dagen efter, igår alltså, kunde jag kanske stannat och åkt ut till flygplatsen igen. Men det gjorde jag inte. Istället visade en tuktukförare mig Phuket stad, innan han körde mig till hamnen där jag tog en båt till Phi Phi. Många Stieg Larsson-kapitel senare klev jag i land på ön där planen var att träffa min kompis Nok, som jag lärde känna när jag var i Thailand förra året. Så blev det inte. För nu är han plötsligt på Kho Chang.

Nåväl, det känns fint att vara på Phi Phi ändå. Solen har som sagt strålat dagen lång, både på de båda Phi Phi-öarna och Bamboo Island, dit min båttur tog mig och en hop med andra snorkelsuktande turister. De första stoppen på förmiddan skrattade jag mest åt lämmeltåget med speed- och longtailbåtar till Maya beach (där The Beach spelades in) och Monkey beach. Lite senare åkte vi ifrån det stora stråket och Bamboo Island var en av de finaste öarna jag klivit iland på. På nästa stopp, ”Sharkpoint”, såg jag visserligen inga hajar men väl massor av fiskar i ett antal färger och former.

Klockan fyra styrde vi in mot hamnen: Alla utom jag, en tysk och två israeler klev av. Vi fyra stannade för att se solnedgången till havs. En tupplur på däck senare var jag glad att jag tog det beslutet.