Borås mitt i allt

För nästan exakt två veckor sedan kom Jocke, min bror, och hämtade mig på Landvetters flygplats. Dagen innan fick jag reda på att mormor hade blivit allvarligt sämre, där hon låg på sjukhuset i Borås, och när jag ringde henne insåg jag att inte kunde fortsätta min resa i Asien, inte då.

Hon dog senare den veckan. Vad bra att du hann hem, säger nån. Eller ja, typ alla. Jo, ja, säger jag, för det tycker ju jag med.

Men mest är det bara sorgligt att mormor, som alltid (alltid!) har funnits där, inte precis intill mig hela tiden men ständigt nånstans i periferin och stundtals närmast, inte finns mer. Att se henne försvinna var plågsamt. Att höra hennes övertygan om att hon höll på att dö skar i hela mig, för även om hon var gammal, ja hon var 87 och hade levt ett långt liv, kunde jag se dödsångesten i hennes intensiva blåa blick. Hennes ögon fick ett annat ljus, de blev större, klarare, rundare, påtagligare.

Jag är nöjd med att jag tog beslutet att åka hem till henne och resten av min familj. För även om det har varit jobbiga veckor och det mesta mest känns konstigt har jag väldigt svårt att föreställa mig alternativet, att resa vidare mot Malaysia och hantera hennes död utmed vägen.

Nu har jag beställt en resa tillbaka till min resa, jag börjar tänka framåt igen mitt i allt det som snurrar. Å ena sidan och å andra sidan, så är det mycket för tillfället. För när ens liv bryts av, när alla planer raseras, finns det faktiskt inga enkla svar. Det är nånstans där mittemellan, hela tiden här och nu.

Måndagen den 22 oktober åker jag från Köpenhamn till Singapore. Tills dess ska jag gå på begravning, umgås med min familj och fira Elias 3 år, flytta ur min lägenhet i Jönköping, jobba en del på Jönköpings-Posten, fixa lite frilansgrejer, träffa vänner lite varstans och göra mig redo för att lämna Borås och övriga Sverige. Igen.