Du bläddrar just nu i månadsarkivet för november 2007.
Jag är i Bangkok. Tillbaka på stället där jag började, för sisådär nästan tre månader sedan. Flög hit från Manilla igår och mitt i natten hittade jag en superskön säng, en ännu skönare varmdusch och en storebror i ett hotellrum. Det är härligt med syskonsällskap. Planen var att åka till Kambodja redan ikväll, men bussen lämnar stan först i morgon bitti.
Har alltså inte bloggat en rad om mina fantastiska veckor i Filippinerna sedan den där kycklingen äventyrade min hälsa. Jag har nog helt enkelt haft det för bra, det har hänt för mycket mest hela tiden för att jag ska ta mig tid att skriva om det.
Så japp. Här kommer 18 filipinodagar från Bangkok. Alla ställen har haft sin charm, sina människor.
Manilla: Efter magsjukan kunde det ju bara bli bättre. Och det blev det. Jag hängde med Teb ut på en helkväll tillsammans med några av hans vänner. Middag, drinkar och dans i Makati, med ett härligt gäng. Fina tider. Dagen efter tittade på basket, Alaska – Red Bull i högsta ligan. Jag skrattade åt alla kringarrangemang mest hela tiden och ”vårt lag” – Alaska – vann den jämna drabbningen. Hann även med lite sight seeing från bilfönstret, och en smarrig middag med en av hans kusiner.
Boracay: Fyra km vit sandstrand. Det lockar förstås inte bara mig, utan en hel massa andra. Vackra israeler till exempel. Första kvällen satte jag mig i en bar med riktigt bra livemusik, i alla fall med covermått mätt. Kände mig lite ensam, som man kan göra ibland när man reser själv, speciellt när man precis har lämnat sällskap som man trivts med. Men som nästan uteslutande alltid försvinner den där ensamheten innan det blir tråkigt på riktigt.
Två helkvällar och en lång härlig dag, med sköna bad och gratis guidning per motorcykel, kändes det trist att lämna turistmagneten, men det gjorde jag. Och efter ett par båtturer och en lång bussfärd, övernattade jag i…
Bacolod (Negros): Jag hade inga förväntningar alls på min kväll där. Helt oväntat hade mitt Bed & Breakfast trådlöst bredband, så jag tänkte: Middag och sen internet i mitt lilla rum. Men. Plötsligt fann jag mig själv vid ett bord utanför min dörr, där det bjöds på öl och chips. Christian, lan och Joel, som alla egentligen bor på andra orter i Filippinerna, slappade efter sina dagar på jobbet och ja… som de allra flesta filiponos jag har träffat, var de väldigt pratsugna. Morgonen efter hängde jag med i Lans jeepney, de visade mig runt innan Joel släpptes av vid sin arbetsplats. Strax intill ett sockerfält basade han över byggandet av en mobilmast. Sen tog jag bussen till Cadiz, och där klev jag på färjan mot nästa ö.
Bantayan: Vackra, fina, Bantayan. Hade en av de där perfekta dagarna. Vaknade i soluppgången. Fnissade åt allt det fridfulla. Delade en kanot med vingar med en kille från Manilla, snorklade, följde arbetet med att hala in dagens fångst och åt färsk grillad fisk under en palm. När eftermiddagen närmade sig kväll hamnade jag i en oväntad, lång karaoke- och romsession med ett tiotal killar. Senare blev det buffé med färska krabbor, ännu mer karaoke och djungeldisco, där jag kände mig som byns enda blondin, min bruna korta kalufs till trots. Dagen därpå åkte jag vidare, mot…
Bohol: Ön som jag blivit överöst med tips om visade sig inte riktigt från sin bästa sida, för det var värst vad det skulle regna där. Jag deppade väl inte för det, men mc-turen till Chocolate hills (två timmar enkel väg) hade nog varit en annan upplevelse utan sura kläder. Nu blev det mest komiskt, speciellt eftersom jag mitt i allt träffade en engelsk tjej som gjorde samma resa som jag. Chokladkullarna var för övrigt knappt synbara under de låga molnen.
Palawan: Regnet höll ett fast grepp om Puerta Princessa när jag landade där. Alternativet att ta bussen till El Nido spolades därför bort. Så likt tre andra som bodde på mitt hostel köpte jag en flygbiljett till norra Palawan. Vi pratade ihop oss när vi, och några till, tömde baren vår stormiga kväll i Puerta Princessa. Sedan hängde vi ihop under några grymma dagar i El Nido. Jag, Ian, Mikael och Susi. Det var ett fint lag det. Vi kunde inte slita oss från Jessabells båt, som vi åkte ut med den till paradisöar tre dagar i rad. Snorkling, simturer i laguner, fiskluncher på stranden, slappa stunder på öde stränder. Det var helt enkelt det bästa. På kvällarna dansade vi till Modern Talking, och annan kvalitetsmusik. Jag avslutade mina ö-dagar med en hälsokur på ett new age-ställe, det rensade det mesta. Min hälsa och styrka testades en aning, när jag kom tillbaka till…
Manilla: För när jag nådde Leungs hus satt Ernest med träningskläderna på. ”Ska du med och spela badminton?”.
Jag vill ju inte vara den som bangar. Så det vara bara – på med sport-bh:n och gympadojorna och in i bilen. Ett par matcher och ett personligt träningspass senare gick det typ att vrida ut t-shirten som jag fick låna av Edwina. (Basketlinne var inte ok enligt klubbens klädkod.) Det var riktigt roligt att återse familjen Leung, lite som att komma hem, men ändå inte alls förstås. De såg till att jag kom iväg till ett museum och att jag hade mackor med mig på planet.
Jag kan bara le åt hur tillfälligheter skapar oförglömliga stunder, och möten. För även om jag kan sakna kontinuitet och goda, gamla vänner, känner jag mig mest jävligt nöjd – och ofta otroligt bortskämd.
