You are currently browsing the monthly archive for november 2007.
Jag är i Bangkok. Tillbaka på stället där jag började, för sisådär nästan tre månader sedan. Flög hit från Manilla igår och mitt i natten hittade jag en superskön säng, en ännu skönare varmdusch och en storebror i ett hotellrum. Det är härligt med syskonsällskap. Planen var att åka till Kambodja redan ikväll, men bussen lämnar stan först i morgon bitti.
Har alltså inte bloggat en rad om mina fantastiska veckor i Filippinerna sedan den där kycklingen äventyrade min hälsa. Jag har nog helt enkelt haft det för bra, det har hänt för mycket mest hela tiden för att jag ska ta mig tid att skriva om det.
Så japp. Här kommer 18 filipinodagar från Bangkok. Alla ställen har haft sin charm, sina människor.
Manilla: Efter magsjukan kunde det ju bara bli bättre. Och det blev det. Jag hängde med Teb ut på en helkväll tillsammans med några av hans vänner. Middag, drinkar och dans i Makati, med ett härligt gäng. Fina tider. Dagen efter tittade på basket, Alaska – Red Bull i högsta ligan. Jag skrattade åt alla kringarrangemang mest hela tiden och ”vårt lag” – Alaska – vann den jämna drabbningen. Hann även med lite sight seeing från bilfönstret, och en smarrig middag med en av hans kusiner.
Boracay: Fyra km vit sandstrand. Det lockar förstås inte bara mig, utan en hel massa andra. Vackra israeler till exempel. Första kvällen satte jag mig i en bar med riktigt bra livemusik, i alla fall med covermått mätt. Kände mig lite ensam, som man kan göra ibland när man reser själv, speciellt när man precis har lämnat sällskap som man trivts med. Men som nästan uteslutande alltid försvinner den där ensamheten innan det blir tråkigt på riktigt.
Två helkvällar och en lång härlig dag, med sköna bad och gratis guidning per motorcykel, kändes det trist att lämna turistmagneten, men det gjorde jag. Och efter ett par båtturer och en lång bussfärd, övernattade jag i…
Bacolod (Negros): Jag hade inga förväntningar alls på min kväll där. Helt oväntat hade mitt Bed & Breakfast trådlöst bredband, så jag tänkte: Middag och sen internet i mitt lilla rum. Men. Plötsligt fann jag mig själv vid ett bord utanför min dörr, där det bjöds på öl och chips. Christian, lan och Joel, som alla egentligen bor på andra orter i Filippinerna, slappade efter sina dagar på jobbet och ja… som de allra flesta filiponos jag har träffat, var de väldigt pratsugna. Morgonen efter hängde jag med i Lans jeepney, de visade mig runt innan Joel släpptes av vid sin arbetsplats. Strax intill ett sockerfält basade han över byggandet av en mobilmast. Sen tog jag bussen till Cadiz, och där klev jag på färjan mot nästa ö.
Bantayan: Vackra, fina, Bantayan. Hade en av de där perfekta dagarna. Vaknade i soluppgången. Fnissade åt allt det fridfulla. Delade en kanot med vingar med en kille från Manilla, snorklade, följde arbetet med att hala in dagens fångst och åt färsk grillad fisk under en palm. När eftermiddagen närmade sig kväll hamnade jag i en oväntad, lång karaoke- och romsession med ett tiotal killar. Senare blev det buffé med färska krabbor, ännu mer karaoke och djungeldisco, där jag kände mig som byns enda blondin, min bruna korta kalufs till trots. Dagen därpå åkte jag vidare, mot…
Bohol: Ön som jag blivit överöst med tips om visade sig inte riktigt från sin bästa sida, för det var värst vad det skulle regna där. Jag deppade väl inte för det, men mc-turen till Chocolate hills (två timmar enkel väg) hade nog varit en annan upplevelse utan sura kläder. Nu blev det mest komiskt, speciellt eftersom jag mitt i allt träffade en engelsk tjej som gjorde samma resa som jag. Chokladkullarna var för övrigt knappt synbara under de låga molnen.
Palawan: Regnet höll ett fast grepp om Puerta Princessa när jag landade där. Alternativet att ta bussen till El Nido spolades därför bort. Så likt tre andra som bodde på mitt hostel köpte jag en flygbiljett till norra Palawan. Vi pratade ihop oss när vi, och några till, tömde baren vår stormiga kväll i Puerta Princessa. Sedan hängde vi ihop under några grymma dagar i El Nido. Jag, Ian, Mikael och Susi. Det var ett fint lag det. Vi kunde inte slita oss från Jessabells båt, som vi åkte ut med den till paradisöar tre dagar i rad. Snorkling, simturer i laguner, fiskluncher på stranden, slappa stunder på öde stränder. Det var helt enkelt det bästa. På kvällarna dansade vi till Modern Talking, och annan kvalitetsmusik. Jag avslutade mina ö-dagar med en hälsokur på ett new age-ställe, det rensade det mesta. Min hälsa och styrka testades en aning, när jag kom tillbaka till…
Manilla: För när jag nådde Leungs hus satt Ernest med träningskläderna på. ”Ska du med och spela badminton?”.
Jag vill ju inte vara den som bangar. Så det vara bara – på med sport-bh:n och gympadojorna och in i bilen. Ett par matcher och ett personligt träningspass senare gick det typ att vrida ut t-shirten som jag fick låna av Edwina. (Basketlinne var inte ok enligt klubbens klädkod.) Det var riktigt roligt att återse familjen Leung, lite som att komma hem, men ändå inte alls förstås. De såg till att jag kom iväg till ett museum och att jag hade mackor med mig på planet.
Jag kan bara le åt hur tillfälligheter skapar oförglömliga stunder, och möten. För även om jag kan sakna kontinuitet och goda, gamla vänner, känner jag mig mest jävligt nöjd – och ofta otroligt bortskämd.
Jag har en karta i min anteckningsbok. Till Ernest och Edwina på Senatorial Drive i Congressional village. Bussen, som kör mellan Clark och Manilla, släpper av mig i Edsa corner Roosevelt ave. Precis som det står.
Det är rusningstrafik och en mängd bilar tutar sig mellan filerna. Jag har tur. Precis bakom bussen står en ledig taxi. Jag visar honom kartan och adressen. Han hoppas att han ska hitta och börjar köra mot en u-sväng.
Edwina har gjort en perfekt karta. Inga problem. Vänster vid första stoppljuset, mot Congressional village. Rusningen försvinner, vi åker sakta genom mörkret. Frågar någon slags vakt, han pekar mot ett bås. Där får taxichauffören ett besökspass.
Summer drive. Autumn drive. Senatorial drive. Yes.
På en den ena av två stora bruna portar står det 38, helt rätt.
Jag betalar, tio svenska, och lyfter ur mina väskor. Hoppas att de släpper in mig nu, säger jag till chauffören, som ler och kör därifrån.
Jag ringer på klockan, strax efter ser jag skuggan av fötter under porten.
– Hello, börjar jag.
En nyduschad tjej öppnar.
– Hey, I’m Jennie, I was invited by Ernest and Edwina when I met them on Borneo. You know?
Hon nickar. Erbjuder sig att ta min väska. Börjar gå in i trädgården. Jag efter, med öppen mun konstaterar jag att det var som jag anade. The jungle house som de benämnde sitt hus som är en riktigt stor villa. Och one of the girls är inte en av döttrarna, utan en av tjänteflickorna.
– I’m gonna show you to your room, säger hon när vi kliver in i det mörka huset.
Upp för trappan går vi.
– This bed.
Hon pekar på en av två sängar där jag nu sitter och skriver. Framför mig hänger nio kostymer på en pinne som är fäst i ett nedre tak ovanför spegelgarderoberna. Det är tydligen en av sönernas rum, egentligen. Men just nu är det mitt.
Jag undrar när E & E kommer hem. Senare fick jag som svar förut, när jag frågade hon som släppte in mig. Klockan är tio över sju nu. Jag landade 16.20.
Ojoj, vilket konstigt dygn det har varit sen jag skrev det där.
Av ren artighet – Varför? Jag vågar ju alltid säga att jag är vegetarian annars! – åt jag ugnsgrillad kyckling till middag igår. Edwina knackade på min dörr vid åtta-tiden och nere på matbordet var förrätten serverad. Hon ursäktade sig att hon hade glömt att fråga om jag äter kyckling. Rent impulsartat sa jag typ ja visst, det gör jag, ibland.
Efter middagen, där vi pratade i munnen på varandra mest hela tiden, kände jag hur magen gjorde uppror. Två toabesök senare var det bara att inse, jag mådde inte så bra. Då kom Ernest hem, pratglada herrn i huset. Jag frågade honom om hans dag, sen var han igång. Jag nickade artigt, sa ”really” och såna grejer. En av tjejerna dukade fram äpplen och Gatorade. Jag tog några tuggor. Drack lite. Anade oråd på riktigt.
Och jo men visst, sen kom hela middagen upp, hann knappt till toan. Jag tittade på ett likblekt ansikte i spegeln och sa god natt. Ett par Travello på det, sen somnade jag hyfsat. Vaknade ett par gånger under natten. Mer Travello. Tog febern vid fem, 38,8. Aj då. Tupparna gol, hönorna var inte mycket tystare de.
7.30 stegade febersvettiga jag ner för frukost, hörde Ernest och Edwina prata på uteplatsen. Där satt de, bland alla sina djungelväxter och käkade frukt och pannkakor. Lite småjobbigt att inte vara på topp, lugnt uttryckt. Fick toast och ägg, Edwina trodde det kunde vara bra för mig, och en guidad rundvandring i trädgården som är omgiven av höga murar och fylld med växter. Ernest pekade och berättade entusiastiskt.
Sen åkte de iväg på en workshop. Jag gick och la mig, efter en dusch. Somnade om och om igen till klockan ett. Då knackade sonen på min dörr. Jerome. Redo för lunch? Ja, visst, jag kommer om en minut, blev mitt svar.
Flickorna hade fixat fisk. Jag åt lite, försiktigt. Pratade en massa med Jerome, som är lika gammal som jag och är webdesigner. Ibland bor han här, ibland i San Fransisco. Väldigt väluppfostrad, väldigt trevlig. Till och med lite stilig. Kanske hittar vi på nåt ikväll, det lutar åt det. Kanske blir det sightseeing och basket imorgon.
Just nu fokuserar jag mycket på att bara återhämta mig för att bli redo för Filippinernas ö-liv. Kaffe och hembakat är det senaste draget.
Jag lämnade Sverige för 17 dagar sedan. Jag har inte tagit mig tid att blogga sen dess, av olika anledningar. Under mina fyra första dagar i Singapore var jag lovad fritt trådlöst bredband på på mitt hostel. Men det var ur funktion. Och eftersom jag hade fullt upp att utforska den där stan, med och utan Helena som pluggar där, blev datorn mest liggande i ett säkerhetsskåp.
På Borneo, där jag har varit i 12 dagar nu, har jag, helt enkelt, knappt känt för att plocka upp datorn. Dessutom lämnade jag den på mitt hotell i Sandakan ett tag…
Hur som helst. Nu är jag i Kota Kinabalu, största staden på den här Malaysiska ön. Min kropp säger – Ta det lugnt idag Jennie. För redan när jag reste mig upp i min säng i morse kände jag den tveklöst: Träningsvärken. När jag stapplade ner för trappan mot frukosten kändes benen allt mer som trästyltor.
Jag var nämligen uppe på Mount Kinabalu igår morse. Klockan 5.30 nådde jag toppen, 4095 möh. Jag var inte så kaxig (eller snygg) i det läget, regnet piskade och jag kunde knappt öppna min väska där jag satt med ponchon likt ett vindskydd, eftersom fingrarna var helt stenfrusna. Samtidigt jublade förstås känslorna – jag klarade det!
Att stanna där uppe var aldrig ett alternativ. Jag, vi (det var en hel drös med pannlampförsedda som kämpade sig upp den morgonen), hade inte turen att få se de berömda soluppgången. Molnen var på tok för regntunga.
Så sedan var det bara att sig ner dårå. Saken är den att det var en pärs så rejäl som nåt annat jag varit med om. Först och främst eftersom regnvattnet la sig som en hinna på berget och gjorde det svinhalt. Men även eftersom jag knappt kunde röra mina frusna fingrar. Nåväl, jag tog till det gamla goda tricket händerna i armhålorna och fick till slut upp tillräcklig värme för att kunna grepp repen som är fästa i bergsväggen. Mitt tips är dock: Ge dig inte i kast med ett halt berg i löpardojjor. Stundtals kände jag mig verkligen som Bambi på hal is och jag halkade säkert åtta gånger på vägen ner till lägret, varav två ganska så illa. Ett blåmärke på låret vittnar om det nu.
Men jag kom ner, nästan helt hel. Min guide Juru tog väl hand om mig. Och aldrig har väl en frukost smakat så gott som när jag fått av mig de mest blöta plaggen.
Vägen upp till lägret var inte fullt så kantad av elakt regn och hala stenar, då var det mest kul att ta ut stegen och njuta av den vackra naturen. Även om det blev tyngre att andas ju längre upp man kom. Det tog lite mer än fem timmar gå den sex km långa stigen upp. Här är några bilder från det:
Och efter en tupplur under ett par filtar kom jag ut till det här. Wow (!) var mitt favoritord under timmen som följde.
Borneo har överlag varit grymt bra. Min väg har gått från Sandakan till Uncle Tans wildlife camp i Kinabatangan, via Sepilok Orang Utang rehab center. Efter det hängde jag med Willy och Stina som jag träffade i djungeln till Semporna och Mabul, för att kolla in livet under ytan kring ön Sipadan. Det liknade inget jag har sett tidigare. Jag snittade väl ett par hajar, fem sköldpaddor och jag vet inte hur många olika typer av fiskar vid varje snorkelsession. Gångra det med sex. Eftermiddagarna och kvällarna på Mabul var också helt i min smak, med fotboll, livemusik och härliga sällskap. Från ö-livet åkte jag tillbaka till Sandakan för att därifrån ta mig vidare till Mount Kinabalu.
Jag har, förstås, mängder av bilder och berättelser från allt det här. Håll till godo med en sammanfattning i bilder här:
Och ja… Singapore var… fint. Hann se och uppleva en del, men naturligtvis inte alls allt som jag hade tänkt mig. Helena visade mig runt i de mest centrala delarna, där gångar håller samman shoppingen och man knappt behöver vistas utomhus. Vi tittade på lejonet som sprutar vatten och spektakulära byggnader. Jag kände Londonvibbar, med en asiatisk touch.
På kvällarna var det mest drinkar som gällde. Bland annat på New Asias 70:onde våning. Sen blev det gratis på ladies night. En annan kväll trivdes vi på The Loof. Däremellan hann jag med en heldag på Sentosa Island, den konstgjorda ön där utbudet av turistaktiviteter är så stort att man helt enkelt känner att man i alla fall måste göra nåt. Jag lockades in på Underwaterworld och The Dolphin lagoon, och skrattade faktiskt mest åt hela spektaklet med en ström av fotograferande turister.
Sen gick jag ut på den asiatiska kontinentens sydligaste punkt innan jag slog mig ner i Café del Mars poolbar för att njuta av solnedgången över oljepråmar och palmer. Fina tider.
Till sist, i detta mitt livs längsta blogginlägg, kan jag bjuda på en inte riktigt lika fin upplevelse. Från Sandakan, den 5 november:
Sitter i ett väntrum. Det står DR. C. G. GOH på dörren som vi alla väntar på att få gå in genom. Jag har anmält mig i receptionen, en av de tre tjejerna som rör sig där inne tog hand om mig.
– I have some kind of an allergic attack on my legs.
– Okay, please write your name, passportnumber and day of birth för registration.
Hon ger mig en blank lapp.
– Sit down and wait for a while, säger hon när jag lämnat den.
Jag slår mig ner mellan två äldre damer, på en brun plaststol längs med väggen. Det tar en knapp kvart, sen är det min tur att träffa DR. C. G. GOH.
Jag hälsar och drar upp byxbenen.
– Oh, that’s bad.
Hans första reaktion får mig nästan att hoppa ur stolen. Vad ska det betyda?
Han frågar vad jag gjort, jag berättar. Om djungeln och snorklingen, om hur jag glömde smörja in mina vader första dan ute på havet. Tar fram min malariamedicin, översätter bibacksedeln där det står ”vid hastigt uppkomna hudsutslag bör kuren avslutas och läkare kontaktas”.
Han är säker på att det är soleksem, att det inte har nåt med medicinen att göra, då skulle huden reagerat tidigare, inte efter sju dagars ätande. Salvan jag köpt på stan ratar han helt, den behandlar helt andra problem.
Han skriver ut antibiotika, allergimedicin och en salva. Jag blir beordrad att ta det lugnt och ta hand om mig, inte utsätta benen för solljus. Jag lovar. Det kommer bli bra, det lovar han. 120 svenska kostar kalaset.
När jag äter frukost efteråt är jag löjligt nöjd med att jag gick dit. Jag ser kliniken genom fönstret:
Imorgon flyger jag till Filippinerna. Första natten ska jag ta mig till Ernest och Edwina, som bor i hus utanför Manilla. Jag träffade dem på Uncle Tans wildlife camp och Edwina ritade en vägbeskrivning i min anteckningsbok.
På återseende!
