Borneo och Singapore

Jag lämnade Sverige för 17 dagar sedan. Jag har inte tagit mig tid att blogga sen dess, av olika anledningar. Under mina fyra första dagar i Singapore var jag lovad fritt trådlöst bredband på på mitt hostel. Men det var ur funktion. Och eftersom jag hade fullt upp att utforska den där stan, med och utan Helena som pluggar där, blev datorn mest liggande i ett säkerhetsskåp.

På Borneo, där jag har varit i 12 dagar nu, har jag, helt enkelt, knappt känt för att plocka upp datorn. Dessutom lämnade jag den på mitt hotell i Sandakan ett tag…

Hur som helst. Nu är jag i Kota Kinabalu, största staden på den här Malaysiska ön. Min kropp säger – Ta det lugnt idag Jennie. För redan när jag reste mig upp i min säng i morse kände jag den tveklöst: Träningsvärken. När jag stapplade ner för trappan mot frukosten kändes benen allt mer som trästyltor.

Jag var nämligen uppe på Mount Kinabalu igår morse. Klockan 5.30 nådde jag toppen, 4095 möh. Jag var inte så kaxig (eller snygg) i det läget, regnet piskade och jag kunde knappt öppna min väska där jag satt med ponchon likt ett vindskydd, eftersom fingrarna var helt stenfrusna. Samtidigt jublade förstås känslorna – jag klarade det!

Att stanna där uppe var aldrig ett alternativ. Jag, vi (det var en hel drös med pannlampförsedda som kämpade sig upp den morgonen), hade inte turen att få se de berömda soluppgången. Molnen var på tok för regntunga.

Så sedan var det bara att sig ner dårå. Saken är den att det var en pärs så rejäl som nåt annat jag varit med om. Först och främst eftersom regnvattnet la sig som en hinna på berget och gjorde det svinhalt. Men även eftersom jag knappt kunde röra mina frusna fingrar. Nåväl, jag tog till det gamla goda tricket händerna i armhålorna och fick till slut upp tillräcklig värme för att kunna grepp repen som är fästa i bergsväggen. Mitt tips är dock: Ge dig inte i kast med ett halt berg i löpardojjor. Stundtals kände jag mig verkligen som Bambi på hal is och jag halkade säkert åtta gånger på vägen ner till lägret, varav två ganska så illa. Ett blåmärke på låret vittnar om det nu.

Men jag kom ner, nästan helt hel. Min guide Juru tog väl hand om mig. Och aldrig har väl en frukost smakat så gott som när jag fått av mig de mest blöta plaggen.

Vägen upp till lägret var inte fullt så kantad av elakt regn och hala stenar, då var det mest kul att ta ut stegen och njuta av den vackra naturen. Även om det blev tyngre att andas ju längre upp man kom. Det tog lite mer än fem timmar gå den sex km långa stigen upp. Här är några bilder från det:

Och efter en tupplur under ett par filtar kom jag ut till det här. Wow (!) var mitt favoritord under timmen som följde.

Borneo har överlag varit grymt bra. Min väg har gått från Sandakan till Uncle Tans wildlife camp i Kinabatangan, via Sepilok Orang Utang rehab center. Efter det hängde jag med Willy och Stina som jag träffade i djungeln till Semporna och Mabul, för att kolla in livet under ytan kring ön Sipadan. Det liknade inget jag har sett tidigare. Jag snittade väl ett par hajar, fem sköldpaddor och jag vet inte hur många olika typer av fiskar vid varje snorkelsession. Gångra det med sex. Eftermiddagarna och kvällarna på Mabul var också helt i min smak, med fotboll, livemusik och härliga sällskap. Från ö-livet åkte jag tillbaka till Sandakan för att därifrån ta mig vidare till Mount Kinabalu.

Jag har, förstås, mängder av bilder och berättelser från allt det här. Håll till godo med en sammanfattning i bilder här:

Och ja… Singapore var… fint. Hann se och uppleva en del, men naturligtvis inte alls allt som jag hade tänkt mig. Helena visade mig runt i de mest centrala delarna, där gångar håller samman shoppingen och man knappt behöver vistas utomhus. Vi tittade på lejonet som sprutar vatten och spektakulära byggnader. Jag kände Londonvibbar, med en asiatisk touch.
På kvällarna var det mest drinkar som gällde. Bland annat på New Asias 70:onde våning. Sen blev det gratis på ladies night. En annan kväll trivdes vi på The Loof. Däremellan hann jag med en heldag på Sentosa Island, den konstgjorda ön där utbudet av turistaktiviteter är så stort att man helt enkelt känner att man i alla fall måste göra nåt. Jag lockades in på Underwaterworld och The Dolphin lagoon, och skrattade faktiskt mest åt hela spektaklet med en ström av fotograferande turister.
Sen gick jag ut på den asiatiska kontinentens sydligaste punkt innan jag slog mig ner i Café del Mars poolbar för att njuta av solnedgången över oljepråmar och palmer. Fina tider.

Till sist, i detta mitt livs längsta blogginlägg, kan jag bjuda på en inte riktigt lika fin upplevelse. Från Sandakan, den 5 november:

Sitter i ett väntrum. Det står DR. C. G. GOH på dörren som vi alla väntar på att få gå in genom. Jag har anmält mig i receptionen, en av de tre tjejerna som rör sig där inne tog hand om mig.
– I have some kind of an allergic attack on my legs.
– Okay, please write your name, passportnumber and day of birth för registration.
Hon ger mig en blank lapp.
– Sit down and wait for a while, säger hon när jag lämnat den.
Jag slår mig ner mellan två äldre damer, på en brun plaststol längs med väggen. Det tar en knapp kvart, sen är det min tur att träffa DR. C. G. GOH.
Jag hälsar och drar upp byxbenen.
– Oh, that’s bad.
Hans första reaktion får mig nästan att hoppa ur stolen. Vad ska det betyda?
Han frågar vad jag gjort, jag berättar. Om djungeln och snorklingen, om hur jag glömde smörja in mina vader första dan ute på havet. Tar fram min malariamedicin, översätter bibacksedeln där det står ”vid hastigt uppkomna hudsutslag bör kuren avslutas och läkare kontaktas”.
Han är säker på att det är soleksem, att det inte har nåt med medicinen att göra, då skulle huden reagerat tidigare, inte efter sju dagars ätande. Salvan jag köpt på stan ratar han helt, den behandlar helt andra problem.

Han skriver ut antibiotika, allergimedicin och en salva. Jag blir beordrad att ta det lugnt och ta hand om mig, inte utsätta benen för solljus. Jag lovar. Det kommer bli bra, det lovar han. 120 svenska kostar kalaset.

När jag äter frukost efteråt är jag löjligt nöjd med att jag gick dit. Jag ser kliniken genom fönstret:

Imorgon flyger jag till Filippinerna. Första natten ska jag ta mig till Ernest och Edwina, som bor i hus utanför Manilla. Jag träffade dem på Uncle Tans wildlife camp och Edwina ritade en vägbeskrivning i min anteckningsbok.

På återseende!