Dags att lämna Australien.

Mina tre månader i Australien tar slut snart. Jag åker från Sydney imorgon och landar i Los Angeles drygt 13 timmar senare, eller fyra timmar tidigare. Det beror liksom på hur man ser det. Jag känner mig helt klart redo att lämna den här kontinenten, efter en rejäl mix av stränder, städer och lantligt liv.

Min sista dag i vackra Sydney har väl kunnat utveckla sig lite roligare. Jag var på väg ut för att köpa ett dagspass för buss, tåg och färjor och skulle bara svänga förbi ett apotek för att köpa plåster till mina blåsor under fötterna. Ojoj, sa apotekaren när han såg min blodblåsa på vänstern, och rekommenderade mig att gå till sjukhuset. Några timmar och många dollar fattigare hade jag en antibiotikakur i näven – och jag bestämde mig för att skippa den flängande planen.

Nåväl, botaniska trädgården och Operahuset var ett fint alternativ.

Jag kom till Sydney igår (för andra gången), efter att ha fastnat lite hos Ken och Sandra Mayberry, en bit norr om Mudgee i New South Wales. Jag träffade dem på Borneo, på Uncle Tans djungelcamp. Eller rättare sagt, vi träffades innan vi åkte dit och vi tre gick vilse ihop i djungeln kring rehabcentret för orangutanger. Sandra har fortfarande märken efter blodiglarna som attackerade under den där promenaden. Hur som helst, de bjöd in mig till deras hem i Australien och det timade sig så väl att vi var i Sydney samma helg. Via en cricketmatch och typ sex timmars bilfärd med utsikt och stopp i Blue mountains kom vi fram till ett hus med nybakad chokladkaka, en stor röd soffa och ett rum för bara mig.

Three Sisters, Blue Mountains:

Jag har trivts i allt det hemtrevliga och samtidigt tagit mig tid att fundera en hel del på framtid och annat. Det var nog nödvändigt. Vi har även rört oss en del utanför gårdens gränser och jag kan bland annat bocka av fårklippning, gårdsaktion, musrace, några av Mudgees vingårdar, the Drip och den lokala puben mitt i ingenstans. Den här bilden är dock från farmen, när jag hjälpte Ken att avmaska några av hans tusentals får.

Sedan jag skrev här sist har jag även fastnat i Melbourne längre än beräknat, eftersom jag gillade tillvaron där så mycket. Med sin strand och mängder av pubar och restauranger är stadsdelen St Kilda lätt att förälska sig i. Och jag träffade lite sköna människor att hänga med, bland annat Doutzen, en holländsk tjej, som tog med mig på en flera härliga event. Polaroids party under modeveckan och en minifestival några timmar norrut, till exempel. Jag hade även mycket kul med Frederike, en tysk tjej som jag lärde känna i Perth. Dagarna innan vi tog nattbussen till Sydney hyrde vi en bil tillsammans med hennes kompis Jarrett och campade ett par nätter längs Great Ocean road. Otroliga vyer och stränder.

När vi nådde Sydney var den stora grejen den dagen en konsert med Jack Johnson i Centennial park. Jag vet inte exakt hur många vi delade honom med, men det kändes som en konsert i storlek med en på Roskildes orange scen.
Det var bra, inte grymt. Han körde sina låtar, som jag förknippar starkt med mitt resande, men inte så mycket mer. Vilket i längden för mig blev aningen långtråkigt. Hur som helst, det var en upplevelse att stå där i sommarklänning under stjärnorna i Sydney den 15 mars.

Söndagen den 16 mars tog jag på mig min bästa turistkostym och gick ut på promenad i Sydney city. Jag passerade bland annat en indisk festival i Darling Harbour, irländskt firande av St Patricks day i Hyde park och grekiskt nationaldagsfirande vid Operahuset. Dessutom tog jag del av en porträttutställning på biblioteket som var något utöver det vanliga och den största fish and chips jag någonsin ätit. En heldag för mig och min kamera med andra ord.

Nu räknar jag med 22 heldagar i USA. Och jag hoppas blodblåsorna ger med sig snabbt.