Sen jag kom hem har jag otäckt snabbt blivit uppdateringssjuk. Jag trycker på uppdatera på mina mailsidor fast jag vet att de nya gör sig påminda per automatik, jag drar upp mobilen ur väskan för att kolla så att jag verkligen inte har missat några sms, jag känner behov av att skriva blogginlägg, jag slår igen datorn för att sedan öppna den för att bara kolla en enda grej till…

Och jag fastnar jag lätt på andras bloggar, nya och gamla. Idag skrattade jag till exempel högt åt Jonas Joggar, som visade sig vara nedlagd sedan ett halvår tillbaka, efter genomfört maratonlopp. Ha ha ha, garvade jag så där med skräckblandad förtjusning – med tanke på att jag ska springa dubbelt så långt som jag någonsin sprungit i ett sträck imorgon.

Hur hamnade jag där liksom?

Jag har även spisat Kitty Jutbrings krönikor likt jag då och går loss på godispåsar. Efter att ha njutit av Lamont-Kristoffers sprudlande kärleksförklaring till henne på en uteservering i fredags har mina ögon varit vidöppna för allt som är signerat Kitty. Av en slump (?) hamnade jag även framför avslutningsprogrammet av ”Hasses brorsa….” och fnissade glatt där jag satt i min mammas badhytt på Skrea.

Kanske beror det på att jag under resan har varit allt annat än bortskämd med fri uppkoppling. Utan att utveckla det tänker jag nu koppla av och ner. Han här i mammas hus som har döpt sitt trådlösa bredband till Bajs ska få ha det för sig själv ett tag. Snart.

För först ska jag berätta att jag har varit ute i verkligheten idag också. Som den Boråsare jag är för tillfället var jag ju tvungen att kolla in invigningen av stans nya stolthet: Pinocchio. En nio meter hög gosse med guldhuvud står nu på väg in mot stan. Det var ett rejält jippo med stort pressuppbåd där jag kunde höra ”sen vet jag la inte vad det hära ska va bra för” i den nyfikna massan. Höjdpunkten var när Jim Dine, konstnären himself, gick fram och hälsade på den enda i skaran med en protestskylt, tätt fäljd av sin fru med kompaktkameran redo. Han visste inte ens vad ”Pinocchio är en kommunal skandal som inte ska glömmas i nästa val” betydde. Men vad spelar det för roll? Han tog i hand och såg glad.

Ja, konst ska ju väcka reaktioner som det heter. Heja Pinocchio säger jag och hör i detta nu minsann fyrverkerierna i Kulturnatten ända hit. Fint så.