Idag är en dag när jag känner mig nöjd. För igår tog jag mig runt Göteborgsvarvet.

Sakta med säkert betade jag av kilometer för kilometer och efter 10 (som väl typ är så långt som jag någonsin sprungit förut) var det en något av en triumf varenda gång jag passerade en ny skylt. Jag sög åt mig energi av dragspelsgummor, kids som skrek heja heja och gäng som satt i fönster och klappade händer för att de var riktigt glada.

Jag och min min brorsa Andreas startade ihop, men jag släppte hans rygg i folkmassan efter två km.

Två km senare, strax innan Älvsborgsbron, började jag tänka onda tankar av typen oj, oj det här är jäkligt långt, jag kommer nog inte klara det här. Och i takt med det fick jag ont i magen. Aj aj, sa jag och körde igång min springmusik i hopp om positiva minnen. Säkert! hann knappt sjunga klart första låten innan jag var uppe på bron där jag såg en gammal JP-kollega. ANNA, skrek jag och sen tog vi följe ända till nästa bro. Vi pratade och var nöjda där ute på Hisingen. Jag minns 11-skylten speciellt mycket – för då hade vi ju kommit mer än halvvägs, som jag tjoade.

När den andra bron över Göta Älv var avklarad sprang jag bara på, sakta men säkert mot målet. När jag närmade mig Avenyn tänkte jag mycket på att jag aldrig riktigt gillade att springa trots att jag alltid sportade när jag var yngre – jag fuskade alltid med löpsommarträningen till exempel. Gamla tränares ord ekade i mitt huvud och jag skrattade gott åt dem. Haha, långsamma kylskåpet Larsson klarade det. Hon sprang hela vägen och kom inte ens sist. Ha ha.

När jag passerade fotograferande brorsan på Vasagatan tyckte han att jag såg stark ut och jag, jag kunde inte annat än le åt hela grejen:

2.18 blev tiden på min resa. Sakta men säkert, som sagt.