Jag åkte till min familj i helgen. På tåget från Malmö till Göteborg satt jag och funderade, så som man ofta gör på tåg, och jag hamnade i tankar kring vad jag gjorde för ett år sedan.

Faktum är att idag, den 22 oktober, är det exakt ett år sedan jag – efter ungefär en månads paus på grund av att min mormor blev allvarligt sjuk och dog – återvände till Asien och fortsatte min resa som jag egentligen började den 6 september.

Några dagar innan dess åkte jag till Göteborg, precis som i lördags, med en klippning signerad min svägerska i sikte. Då som nu ville jag bli kvitt min hjälmliknande frisyr. Då klippte hon av hela ena sidan. Nu jämnade vi mest ut, och så blev luggen rak.

Hon var försenad båda gångerna. Förra året var anledningen mycket bedrövligare än i lördags. Nu hade hon en bakfull kund. Då hade hon precis fått reda på att hennes bästa vän hade tumörer i hjärnan. Ett av de tuffaste besked man kan få, antar jag. Vännen dog i somras.

Hennes tjej var med i söndags, när vi firade mina brorsöner som fyller fyra och sex nu i oktober. Jag och brorsan köpte ett minipingisbord, flickvännen konstaterade att hon som inte finns med oss längre skulle slått oss alla med hästlängder i rundpingisen.

Jag log lite när jag föreställde mig scenen som aldrig kommer bli verklighet, det gjorde vi alla som satt runt kalasbordet.

För ett år sedan åkte jag till Singapore. Idag har jag åkt till Svalöv, och tillbaks. Det gör jag i stort varje dag för tillfället, eftersom jag under hösten jobbar där, på Skånska Dagbladet.

Jag tänker mig att jag ska dra fram minnen från min resa framöver, ur mitt nuvarande perspektiv. Kanske är det ett sätt att inte glömma och samtidigt komma vidare?

Vi får se, jag vill inte lova något som jag inte vet att jag kan hålla.

Då, oktober 2007: