För ett år sedan var jag där, mitt i resan. Jag visste inte vad som skulle hända från dag till dag. Jag hade förstås mina aningar, för det är klart att jag gjorde upp vissa planer, men allt var en mest en enda stor chansning, och de kunde ju faktiskt sluta lite hur som. Det gjorde det också. Lite som idag. Det är klart att jag gör upp vissa planer, jag och min lokalredaktionskollega försöker alltid ha något av en plan för resten av veckan på måndan, fast den har många luckor, vi litar mycket på att det löser sig, att det kommer in några tips, att vi kan gräva lite i våra högar, att vi hittar nåt av värde på kommunen. För det gör det ju alltid. Löser sig alltså. Ibland får vi verkligen till det, ibland lutar jag mig en del på hans rutin, och faktiskt också på min.

För vid det här laget vet jag ju faktiskt att jag klarar av det mesta, och de flesta. Ibland grinar jag en skvätt eller en skur på vägen, men i slutändan blir det nästan helt uteslutande minst helt okej. På resan hände det att jag misströstade då och då, när jag kände mig ensammast i hela världen över en god middag. Ofta dröjde dock inte länge alls innan jag skrattade tillsammans med ett nyfunnet sällskap.
Lustigt. Först nu läser jag i min anteckningsbok, för att kolla vad jag gjorde den 19 november 2007. Tidig morgon är jag inte alltför munter, när jag precis har vaknat i ett litet rum på Aluna beach, Bohol, Filippinerna.
“Puh, vad jag har sovit dåligt. Intensiva stressdrömmar. Kändes som att jag fick feber när jag satt i baren igår (Ooops! bar) och spelade Jenga med Bart från Holland och “L” i personalen. Började frysa och få ont i varenda led. Så jag gick hem. I den mörka regniga natten. Strömmen hade gått i området, så det var minimalt med ljus. Gick där med ett krampaktigt tag om min väska, i en plastpåse. Gick till och med för långt på stranden. Sedan funkade inte nyckeln till Citadel Aluna Inn, på grund av strömavbrottet, så jag bankade på dörren… Till slut öppnade en av tjejerna
Vad ska jag göra idag? Känner mig svag, olustig, ensam. Har nog fortfarande lite ledvärk. Skulle gärna dra en runda till Chocolate Hills, men jag får nog lägga ner det projektet. Men vad gör man, när himlen är täckt av gråa tjocka moln och lederna värker? Tar nog den tidiga färjan till Cebu, kanske. Hmmm. Bohol har inte riktigt visat sig från sin bästa sida. Jag skyller på regnet, mycket. Och kanske lite pms.”

Jag tog inte den tidiga färjan. När jag satt och väntade på en buss för att ta mig från Aluna dök nämligen Elmet upp. Med sin mc, eller nja, det var väl snarare en moppe. Vart ska du? undrade han, för att sedan erbjuda sig att köra mig till Chocolate Hills. Jag fick ett bra pris, en dryg hundring kanske, och vi hämtade en hjälm i hans hem på vägen. Sedan kallade jag honom, som visade mig alla Bohols turistattraktioner i inklusive den största orm jag någonsin sett, Elmet with the helmet. Så här skriver jag om min 19 november när jag sitter på Cebus flygplats, på väg mot Palawan, den 20 november:
“”MC-turen till Chocolate Hills tog en del kraft. Fast det var kul också. Jag och Elmet with the helmet, fyra timmar på en vespa i regnet. Dyngsur och öm i baken checkade jag in till färjan mot Cebu. Nudelsoppa värmde gott.

Jag är nöjd med att jag haffade Rickard när vi framma i Cebu skulle hämta våra väskor.
– Are you also on your own, maybe we can share a taxi?
Han hade inte heller bokat något rum, men han hade övernattat i Cebu förut och hade lite koll. Skönt. För det var mörkt och förvirrat. Överpriser på taxi, sen inga taxis. Vi gick ett par kvarter kantade av uteliggare och andra skumma inslag. Jag blev svettig av allt bärande. Till slut stannade en taxi. Golden Inn, var Rickards förslag. Den släppte av oss där. Jag hade tänkt mig en billig natt, det blev det inte. 640 pesos för ett airconrum på de Mercedes. Hur skönt som helst. Telefonväckning och room service till frukost. Duschen var inte så het men jag kunde verkligen slappna av. Sov gott nästan åtta timmar. Nu är det boarding time till Puerta Princessa.”

Nu ska jag gå och lägga mig. Det blir inte riktigt åtta timmars sömn i natt, och room service, det har inget nummer att slå för att kunna få. Å andra sidan kan jag krypa ner under mitt alldeles egna tjocka täcke. Alltid nåt.

By the way: Min hårddisk kraschade kort efter förra inlägget, vilket har bidraget en del till min oinspiration att skriva blogg. Det kan hända att jag drar igång lite mer regelebundet skrivande, men det har jag ju tänkt förr.