Tre fullspäckade dagar, en kvar. På Africa Mercy. Jag känner mig nästan om en del av verksamheten nu. Jag hittar på de olika däcken på skeppet som ärvts från Danmark. En tågkarta på soldäck visar hur den band samman de danska öarna. Och trappor, toaletter och sällskapsytor påminner inte lite om dagens Tysklandsfärjor.

– Det känns som att jag har varit ombord på Dragarn i en vecka, sa Matso idag när vi tog de stora stegen före upp mot matsalen.

Det finns dock visa brutala skillnader. Däcket där tågen körde på har delats upp i två. Det undre av dem är ombyggt till sjukhus. På ena sidan operationssalar, på andra vårdrum. I väntsalen intill bogvisiret syns spår av rälsen, där sitter nu patienter uppradade. Första gången vi kom ut dit var stämningen dansant. En liten tjej med nyopererade ben svängde på axlarna till de afrikanska rytmerna, gamlingarna som väntade på ögonoperationer gungade huvuden i takt.

Det är bara ett av många fängslande ögonblick.

Jag har samlat på mig info om olika människor och miljöer i tre dagar. Jag har pratat och pratat och intervjuat och fyllt block med anteckningar och huvudet med intryck.

Några möten har etsat sig fast extra mycket. Ett av dem är det med June som basar över vården av döende patienter. Hon åker runt och inger hopp, hos unga som gamla. Den här dagen började med en femårig pojke som har en så stor elakartad tumör att den inte går att operera. Den fortsatte med en kvinna med liknande situation.

Hur orkar hon? Självklart är det svårt berättar hon, men hon vet att hon gör något bra, när hon plockar fram glädjen som gömt sig bakom all sorg.

Det blev väldigt personligt, hon fick mig att tänka till. På livet, döden och allt där emellan. Drivkraft till exempel.

Jag har även klivit in i operationssalar. Femåringen som ligger på bordet på bilden blev av med en godartad tumör i pannan i måndags. Vi träffade honom i en vårdsal idag. Han satt och målade med bandage runt huvudet. Han mår bra och får förmodligen åka hem den här veckan. Hans mamma uttryckte inte så mycket mer än att hon är glad.

På operation

Foto: Matso Pamucina

Jag är också glad. Och ibland tänker jag till mer än vanligtvis. Då låter Matso gärna mig vara med i bildrummet.