I voodooland är tron starkast

Vid ett hål i väggen som är täckt med ett draperi sitter och står några gubbar. Bakom den reser sig en svart griffeltavla med veckans lottonummer och den största av gubbarna, Jean Kpehounton, limmar noggrant tipskupongerna. Han sitter bredbent med Matcherna det ska tippas på. De spelas i Australien, i Victoria och South Australia. Är det inte svårt att få in några rätt alls på de matcherna, undrar jag.

– Nej, nej, det är inte svårt, säger han med fortsatt fokus på limmet i överkant.

Den mentaliteten känns igen efter tre veckor i Benin. Inte minst här i Ouidah, voodoons främsta hemtrakt, handlar allt om tro. Det är svårt att ifrågasätta när allt handlar om att tro. Det finns inget som heter lurendrejeri och det kritiska tänkandet möts av förvånade ansikten alternativt suckar. Magiken, kontakten med större krafter, är en så stor del av livet att den är naturlig. Sparpengar går till djur som offras, vuxna män blir vettskrämda när spökena dansar.

Jakten på kulturförståelse är inte spikrak, och kostar en del dricks. Samtidigt säger de att pengar är inte är viktigt. Fred är det viktigaste. De är många som upprepar det. Fred! Följt av kärlek.

Jag kan med lätthet påstå att jag är bra på att anpassa mig till mig nya miljöer. Men det händer att jag känner mig konstigt malplace, särskilt när det undras vad jag/vi gör här. Frågan har förstås inget självklart svar, ibland har jag inget alls när jag står i en folksamling och känner mig uttittad. För vem är jag att döma någon eller något? Vem är jag att tro att jag kan förstå en annan kultur på några intervjuer och besöksdagar? Allt jag kan berätta är vad jag ser, hör och känner. Om det är korrekt eller så kallad sanning kan jag aldrig riktigt bedöma. Men genom respekt och ärlighet hoppas jag att det räcker gott.

Vi jobbar hårt på det, på både det ena och andra viset… Och ibland belönas vi med hembränd snaps.