Med Möllan åt höger, Triangeln i ryggen och Spångatan 30 som adress är det dags att ta tag i nya projekt. Vilka det blir återstår att se… Imorgon bjuder vi hur som helst på 11-kaffe, vi hakar på Nordic Fairtrade Challenge och brygger rättvist till alla som vill komma förbi. En och annan kaka utlovas därtill. Välkomna!

Faktum är att idag, den 22 oktober, är det exakt ett år sedan jag – efter ungefär en månads paus på grund av att min mormor blev allvarligt sjuk och dog – återvände till Asien och fortsatte min resa som jag egentligen började den 6 september.

Några dagar innan dess åkte jag till Göteborg, precis som i lördags, med en klippning signerad min svägerska i sikte. Då som nu ville jag bli kvitt min hjälmliknande frisyr. Då klippte hon av hela ena sidan. Nu jämnade vi mest ut, och så blev luggen rak.

Hon var försenad båda gångerna. Förra året var anledningen mycket bedrövligare än i lördags. Nu hade hon en bakfull kund. Då hade hon precis fått reda på att hennes bästa vän hade tumörer i hjärnan. Ett av de tuffaste besked man kan få, antar jag. Vännen dog i somras.

Hennes tjej var med i söndags, när vi firade mina brorsöner som fyller fyra och sex nu i oktober. Jag och brorsan köpte ett minipingisbord, flickvännen konstaterade att hon som inte finns med oss längre skulle slått oss alla med hästlängder i rundpingisen.

Jag log lite när jag föreställde mig scenen som aldrig kommer bli verklighet, det gjorde vi alla som satt runt kalasbordet.

För ett år sedan åkte jag till Singapore. Idag har jag åkt till Svalöv, och tillbaks. Det gör jag i stort varje dag för tillfället, eftersom jag under hösten jobbar där, på Skånska Dagbladet.

Jag tänker mig att jag ska dra fram minnen från min resa framöver, ur mitt nuvarande perspektiv. Kanske är det ett sätt att inte glömma och samtidigt komma vidare?

Vi får se, jag vill inte lova något som jag inte vet att jag kan hålla.

Då, oktober 2007:

Och jag fastnar jag lätt på andras bloggar, nya och gamla. Idag skrattade jag till exempel högt åt Jonas Joggar, som visade sig vara nedlagd sedan ett halvår tillbaka, efter genomfört maratonlopp. Ha ha ha, garvade jag så där med skräckblandad förtjusning – med tanke på att jag ska springa dubbelt så långt som jag någonsin sprungit i ett sträck imorgon.

Hur hamnade jag där liksom?

Jag har även spisat Kitty Jutbrings krönikor likt jag då och går loss på godispåsar. Efter att ha njutit av Lamont-Kristoffers sprudlande kärleksförklaring till henne på en uteservering i fredags har mina ögon varit vidöppna för allt som är signerat Kitty. Av en slump (?) hamnade jag även framför avslutningsprogrammet av “Hasses brorsa….” och fnissade glatt där jag satt i min mammas badhytt på Skrea.

Kanske beror det på att jag under resan har varit allt annat än bortskämd med fri uppkoppling. Utan att utveckla det tänker jag nu koppla av och ner. Han här i mammas hus som har döpt sitt trådlösa bredband till Bajs ska få ha det för sig själv ett tag. Snart.

För först ska jag berätta att jag har varit ute i verkligheten idag också. Som den Boråsare jag är för tillfället var jag ju tvungen att kolla in invigningen av stans nya stolthet: Pinocchio. En nio meter hög gosse med guldhuvud står nu på väg in mot stan. Det var ett rejält jippo med stort pressuppbåd där jag kunde höra “sen vet jag la inte vad det hära ska va bra för” i den nyfikna massan. Höjdpunkten var när Jim Dine, konstnären himself, gick fram och hälsade på den enda i skaran med en protestskylt, tätt fäljd av sin fru med kompaktkameran redo. Han visste inte ens vad “Pinocchio är en kommunal skandal som inte ska glömmas i nästa val” betydde. Men vad spelar det för roll? Han tog i hand och såg glad.

Ja, konst ska ju väcka reaktioner som det heter. Heja Pinocchio säger jag och hör i detta nu minsann fyrverkerierna i Kulturnatten ända hit. Fint så.

Vi får se vad som händer. Mitt första konkreta steg idag är att jag ska ge mig ut och testa min kropp. Ett par partykvällar och en förkylning den senaste veckan samt löpardojjor som ger blåsor då och då talar mot min start i Göteborgsvarvet. Min vilja talar för. Förra året hindrade en dubbel halsfluss mig och jag är väldigt nyfiken på hur svårt det kan va att ta sig runt det där 21 km långa varvet. Speciellt eftersom brorsan är laddad.

“Ta det lugnt och njut av Folkfesten.” Så sa David när han ringde från Framtiden nyss. Han har sprungit förut och satsar på rekord, så klart. Själv vill jag bara komma i mål.

Trots att jag smetade på nummer 20 flera gånger om är jag i dag rejält solbränd. När jag tittar på mina armar är de definitivt mer röda än bruna och jag känner att det hettar på ryggen, mest i bh-höjd. Den känslan har jag inte behövt ta del av förut under mina dagar i Thailand, för monsunsäsongen har verkligen gjort sig påmind.

Vädret vände väl egentligen i måndags, ungefär samtidigt som jag bestämde mig för att flänga iväg till Phukets flygplats. Jag klev upp tidigt och packade lätt, den stora väskan fick stanna på Tonsai. Fyra timmars och fyra färdsätts resa senare stegade jag in på den där flygplatsen.

Jag kände mig rätt vilsen, för vart skulle jag börja? Jag yrade lite bland människor och incheckningsdiskar innan jag fattade att jag skulle ta mig flygplatsens kontor. Väl där var mötte jag informationsdesk och journalister, men det var först i en byggnad ännu längre bort som olyckan blev verklig på riktigt. För där var bilder på lik uppsatta på rad.

Jag drar då på något sätt på mig min journalistiska kostym för att undgå för stora känslor. Men att ta in att de liken faktiskt var levande människor för två dygn sedan, det är svårt. Och att andra, som svenskarna Christopher Marken och Erik Nihlén, överlevde samma olycka och nu står med på en lista på en annan vägg, det är nästan lika overkligt.

Jag försökte ställa de där rätta frågorna till de som såg ut att kunna svara, tog bilder, fick en sandwich. Efter ett par timmar tyckte jag att det fick räcka, på vägen mot en taxi såg jag ambulanser köra skadade på väg, i en minibuss förde jag över bilder. Jag skrev ihop mina intryck i en krönika för Borås tidning, på ett internetcafé samlade jag mig efter en dusch och lite pasta.

Ungefär så gick det till när jag fick sålt min första artikel från min resa. Dagen efter, igår alltså, kunde jag kanske stannat och åkt ut till flygplatsen igen. Men det gjorde jag inte. Istället visade en tuktukförare mig Phuket stad, innan han körde mig till hamnen där jag tog en båt till Phi Phi. Många Stieg Larsson-kapitel senare klev jag i land på ön där planen var att träffa min kompis Nok, som jag lärde känna när jag var i Thailand förra året. Så blev det inte. För nu är han plötsligt på Kho Chang.

Nåväl, det känns fint att vara på Phi Phi ändå. Solen har som sagt strålat dagen lång, både på de båda Phi Phi-öarna och Bamboo Island, dit min båttur tog mig och en hop med andra snorkelsuktande turister. De första stoppen på förmiddan skrattade jag mest åt lämmeltåget med speed- och longtailbåtar till Maya beach (där The Beach spelades in) och Monkey beach. Lite senare åkte vi ifrån det stora stråket och Bamboo Island var en av de finaste öarna jag klivit iland på. På nästa stopp, “Sharkpoint”, såg jag visserligen inga hajar men väl massor av fiskar i ett antal färger och former.

Klockan fyra styrde vi in mot hamnen: Alla utom jag, en tysk och två israeler klev av. Vi fyra stannade för att se solnedgången till havs. En tupplur på däck senare var jag glad att jag tog det beslutet.

Nåväl. Det går ju alltid att köpa nytt.

På det stora hela har det varit en omtumlande dag det här, min sista dag i Sverige på drygt åtta månader. Mina nerver har suttit utanpå skinnet mest hela tiden och jag har både yrat runt med ett leende och grinat på en sjukhusbänk.

Om två timmar måste jag vara vaken igen. För 6.45 lyfter mitt plan mot London, där jag ska spendera en dag innan jag åker vidare till Bangkok över natten.

Så nu ska jag lägga huvudet på kudden , för imorgon är ju praktiskt taget en annan epok, även om det redan i teorin är imorgon redan nu.