Vi har under kvällen skickat ut info till både redaktioner och kommuner runt om i Skåne att det nu finns en filial i Skåne. Det är jag som är ansvarig för den, och de medborgardialoger och andra projekt som vi driver och förhoppningsvis kommer ta oss an i Skåne.

För tillfället jobbar jag med tre projekt, två i Trelleborg och ett i Drottninghög, Helsingborg. Det är mycket snack med fokusgrupper och en hel del skrivande och analyserande i agendan. På många sätt är det ett nytt sätt för mig att jobba och jag gillar det. Jag är en levande länk mellan medborgare och makten och jag tror på att mitt sätt att möta människor kan spela en aktiv roll i demokratin. Sådetså.

Jag trivs med att ha Kollektivet Barbro som bas. Härifrån har jag sålt och skrivit en och annan artikel sen sist. Men de flesta har bara publicerats i pappersform, så jag kan inte skryta med några länkar där inte. Bland annat har besöket på Mercy Ships sjukhuskepp resulterat i flera reportage, både för svenska och norska tidningar. Tillsammans med de andra i Barbrogänget har jag även producerat bilagor.

En mer eller mindre oväntat twist i frilansandet är att jag har tagit mig an projektledaruppdrag, för Popkollo och Medborgaranalysen. Kul är det. Som jag skrev när jag fick tips om det behövdes en projektledare till Popkollo Malmö: Jag gillar ju att arrangera, att engagera och att sjunga.
Vi – jag, Maria min projektledarkollega och resten av det härliga Popkollogänget – håller som bäst på att sy ihop det läger för tjejer mellan 12 och 16 år som ska ta plats i Höllviken den 31 juli – 6 augusti. Jag fick mycket inspiration under påskhelgens Popkollo Madame, där jag själv tog plats i ett av banden.

När det gäller Medborgaranalysen jobbar jag tillsammans med Carlos Rojas, en sällan sinande källa till samhällsengagemang och entrepenörskap. På uppdrag av kommuner håller vi i fokussamtal för att lyfta fram medborgarnas åsikter, önskemål och viljor.

Jag blanda med andra ord friskt, och just möjligheten till mix är absolut framsidan med frilansandet. Tycker jag.

Med Möllan åt höger, Triangeln i ryggen och Spångatan 30 som adress är det dags att ta tag i nya projekt. Vilka det blir återstår att se… Imorgon bjuder vi hur som helst på 11-kaffe, vi hakar på Nordic Fairtrade Challenge och brygger rättvist till alla som vill komma förbi. En och annan kaka utlovas därtill. Välkomna!

Allt har gått i ett himla tempo sedan jag kom hem från Benin. Faktiskt, på riktigt. Jag kastades rakt in i verkligheten och sedan har sommaren passerat via ett vikariat på Trelleborgs Allehanda, några frilansjobb och massor av aktiviteter som hör sommaren till. Plus en 30-årsfest i form av en Bollywoodbaluns i Kågeröd och några korta flyttar som har lett fram till en fyra på Möllevången, som jag delar med min fotograferande nyvunna vän Malin Palm. Det funkar finfint. Även om jag ibland cyklar in på fel gata när jag ska hem.

Ett par jobb signerade Larsson/Pamucina har publicerats. Ett av dem, om mödrahälsa och subventionering av kejsarsnitt i Benin, var i Sydsvenskan den 13 augusti. Ett annat, om Mercy Ships patienter och volontärer, var i Dagen den 27 augusti. (Endast pappersupplagan.) Några till är sålda och publiceringsklara, andra ska säljas.

På Trelleborgs Allehanda har jag hunnit med lite av varje, som sig bör när man är allmänreporter på en relativt liten tidning. Bland annat några sommarporträtt: Galleristen Joanna Segelström, den avgående hamnchefen Leif Borgemark och Vanessa Borggren som har sitt drömjobb i samma hamn.

Några andra jobb inkluderade Wilma som sprider glädje i livets slutskede, sju sorters kakor, och en ryska forskargrupp som dök längs Trelleborgs kust för att kartlägga Östersjön.

Sedan skapades det visst lite debatt, genom en artikel om mansdominansen i Palmfestivalen, Trelleborgs största folkfest.

Nu ser jag fram emot en inspirerad höst med Malmö som bas. Planen är att hyra in mig i Kollektivet Barbros nya underbara kreativa lokal, på Spångatan, och där få ordentlig snurr på frilanstillvaron. Jag ser många olika möjligheter, och är som alltid öppen för förslag såväl när det gäller jobb och uppdrag.

Först laddar jag om och upp i min mammas lilla stuga på Skrea strand. Septembersolen är härligt ljum och det är liksom ljuvligt att andas här och suga ut det sista ur sommaren.

De avslutande dagarna i Cotonou har knutit ihop det mesta, och har även bjudit på många nya fängslande möten.
Nu, även om några avsked var extra jobbiga idag, känns det helt okej att vara på väg hem. Det ska bli kul att ta sig an allt med lite distans, och så klart berätta för de som vill lyssna. Och det ska bli skönt att inte vara beroende av en fickstor svetthandduk.

Innan jag går på nattens plan mot Tripoli betonar jag gärna att det är fantastiskt att resa som journalist, speciellt med kontakters och flytets och tålamodets och en kollegas hjälp.

Hej för nu.

Vid ett hål i väggen som är täckt med ett draperi sitter och står några gubbar. Bakom den reser sig en svart griffeltavla med veckans lottonummer och den största av gubbarna, Jean Kpehounton, limmar noggrant tipskupongerna. Han sitter bredbent med Matcherna det ska tippas på. De spelas i Australien, i Victoria och South Australia. Är det inte svårt att få in några rätt alls på de matcherna, undrar jag.

– Nej, nej, det är inte svårt, säger han med fortsatt fokus på limmet i överkant.

Den mentaliteten känns igen efter tre veckor i Benin. Inte minst här i Ouidah, voodoons främsta hemtrakt, handlar allt om tro. Det är svårt att ifrågasätta när allt handlar om att tro. Det finns inget som heter lurendrejeri och det kritiska tänkandet möts av förvånade ansikten alternativt suckar. Magiken, kontakten med större krafter, är en så stor del av livet att den är naturlig. Sparpengar går till djur som offras, vuxna män blir vettskrämda när spökena dansar.

Jakten på kulturförståelse är inte spikrak, och kostar en del dricks. Samtidigt säger de att pengar är inte är viktigt. Fred är det viktigaste. De är många som upprepar det. Fred! Följt av kärlek.

Jag kan med lätthet påstå att jag är bra på att anpassa mig till mig nya miljöer. Men det händer att jag känner mig konstigt malplace, särskilt när det undras vad jag/vi gör här. Frågan har förstås inget självklart svar, ibland har jag inget alls när jag står i en folksamling och känner mig uttittad. För vem är jag att döma någon eller något? Vem är jag att tro att jag kan förstå en annan kultur på några intervjuer och besöksdagar? Allt jag kan berätta är vad jag ser, hör och känner. Om det är korrekt eller så kallad sanning kan jag aldrig riktigt bedöma. Men genom respekt och ärlighet hoppas jag att det räcker gott.

Vi jobbar hårt på det, på både det ena och andra viset… Och ibland belönas vi med hembränd snaps.

Och kanske är det just min penna jag kan ge honom? Kanske kan det jag skriver leda till att han, eller nån han känner, en vacker dag, vilken som helst, kan skriva eller rita just när han har lust. Jag vill så gärna tro på det när jag är här, jag vill tro på att världen kan bli lite mer rättvis.

För samtidigt som Benin är fullt av underbara möten och värme är fattigdomen ibland ofattbar. Det pratas mycket om barriärer, ekonomiska så klart, men också sociala. Det finns mycket mycket vilja, men resurserna är knappa och traditionerna starka.

På socialkontoret i Tanguiéta, som är en av de fattigare kommunerna, har de grupper som har som mål att stärka kvinnorna. De försöker skapa en tydligare plats för dem i samhället, säger de. Men de möter mycket motstånd, i envisa kvinnor (och deras män). Kunskapen finns men den är svår att sprida till de som inte kan läsa eller skriva.

Vi hade stor hjälp av Aristide i Tanguiéta.

Han har det bättre ställt än de flesta och kan till och med snacka lite engelska och skicka mail. Han är 29, singel och har flyttat från Parakou för jobbets skull. För sitt jobb som assistent på kontoret som håller ihop traktens sjukhus tjänar han knappt 1 500 svenska kronor i månaden. Han drömmer om det som jag och mina kompisar drömmer om mest. Men hur ska han, som ändå kan tecknas som medelklass, nånsin ha råd att åka nånstans?
Och alla de barn som trots att regeringen satsar på skolan måste jobba på fält eller sälja mango? Eller de som bor i hyddor så långt på grusstigen i att de inte kan ta sig till skolan? Vad går de för framtid till mötes? Jag har inga vettiga svar.

Pendjari var för övrigt lite av en besvikelse. Jag, Matso och guiden/chauffören Jack i en rejäl Toyota drog iväg fem på morgonen på tvättbrädevägar för att kolla in djuren på savannen. Vi såg mest antiloper. Små, stora, mellanstora. Några elefantrumpor fick oss också att stanna bilen, vi såg dem gå bortåt i buskagen. En noshörning låg tämligen stilla i ett vattenhål där vi stannade till två gånger och där många stiliga fåglar häckar. Babianer smög fram lite här och var. Ett par vårtsvinsfamiljer höll också till utmed vägen.

Men inga lejon eller andra kattdjur. Lite trist. Tydligen håller de sig ifrån de stora vattenhålen när det är regnperiod, då har de små favoritplatser, och mitt på dagen är det typ noll aktivitet.
Det var visst skönt att kul att se savannen, men vattenfallet på vägen hem, efter flera timmars skumpig röddammig väg, var helt klart den dagens höjdpunkt. Det var faktiskt första gången vi badade i naturligt vatten sedan vi kom till Benin, och det var ren och skär njutning att simma runt i den lagunliknande poolen under fallet.

Människorna är mycket mer spännande än naturen, helt klart. Här är några fler av mina bilder, på några av alla de vi har träffat:

Och nu är vi tillbaka i Cotonou nu. Vi gjorde ett extra inhopp i Mercy Ships verksamhet på förmiddan, för att komplettera det vi har gjort om kvinnor och hälsa under den första halvan på vår resa. Nu har vi en knapp halva kvar och snart är det voodootrakterna och kanske ett och annat havsdopp som gäller.

Vi undvek den delen av marknaden efter det, liksom den där försäljarna verkade tro att vi var ute efter något. Det var vi förstås, men inte alls det som de tydligen befarade. Enligt Diane har bilder på beninska kvinnor dykt upp i sammanhang som de inte alls gillat, vykortsställ till exempel. Det finns även rädsla för att bilden ska användas så som vi tänker att voodoodockor praktiseras. Diane använde sin mest övertygade stämma när hon berättade att det har hänt.

Att Diane var en klippa för oss idag är nog redan understruket, men jag vill gärna upprepa hennes sociala kompetens. Igår hjälpte hon oss att intervjua en professor, idag småsnackade hon med marknadskvinnorna så att de släppte garden.
När vi ät lunch utbrast hon:
– Ska ni inte äta huvuden?
Hon och vår chaufför för dagen, John, tog fiskhuvudena från våra slasktallrikar och betonade att man i Benin tror att de gör en intelligent.
– Då måste ni ha ätit många huvuden, konstaterade jag.

Ikväll har hon lovat att kolla upp bussar norrut åt oss. För vi planerar att lämna stan på måndag för minst en veckas landsbygd. Det kan bli verkligt spännande. Och jag hoppas att vi kan hitta en tolk där som i alla fall är i närheten lika påhittighet och pålitlig som Diane.

– Det känns som att jag har varit ombord på Dragarn i en vecka, sa Matso idag när vi tog de stora stegen före upp mot matsalen.

Det finns dock visa brutala skillnader. Däcket där tågen körde på har delats upp i två. Det undre av dem är ombyggt till sjukhus. På ena sidan operationssalar, på andra vårdrum. I väntsalen intill bogvisiret syns spår av rälsen, där sitter nu patienter uppradade. Första gången vi kom ut dit var stämningen dansant. En liten tjej med nyopererade ben svängde på axlarna till de afrikanska rytmerna, gamlingarna som väntade på ögonoperationer gungade huvuden i takt.

Det är bara ett av många fängslande ögonblick.

Jag har samlat på mig info om olika människor och miljöer i tre dagar. Jag har pratat och pratat och intervjuat och fyllt block med anteckningar och huvudet med intryck.

Några möten har etsat sig fast extra mycket. Ett av dem är det med June som basar över vården av döende patienter. Hon åker runt och inger hopp, hos unga som gamla. Den här dagen började med en femårig pojke som har en så stor elakartad tumör att den inte går att operera. Den fortsatte med en kvinna med liknande situation.

Hur orkar hon? Självklart är det svårt berättar hon, men hon vet att hon gör något bra, när hon plockar fram glädjen som gömt sig bakom all sorg.

Det blev väldigt personligt, hon fick mig att tänka till. På livet, döden och allt där emellan. Drivkraft till exempel.

Jag har även klivit in i operationssalar. Femåringen som ligger på bordet på bilden blev av med en godartad tumör i pannan i måndags. Vi träffade honom i en vårdsal idag. Han satt och målade med bandage runt huvudet. Han mår bra och får förmodligen åka hem den här veckan. Hans mamma uttryckte inte så mycket mer än att hon är glad.

Foto: Matso Pamucina

Jag är också glad. Och ibland tänker jag till mer än vanligtvis. Då låter Matso gärna mig vara med i bildrummet.