Bland annat har jag gjort ett ljudkollage med hälsningar till Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö. Det ligger på deras blogg. Tack Roman Andrén för musiken!

Mitt stora uppdrag i november har varit att programleda Kontaktnätets direktsända diskussioner om hur föreningar och organisationer kan använda sig av sociala medier. Vi har kört fyra tv-program fyllda med intressanta gäster i Öppna Kanalen Göteborgs studio:

Program 1: När, var och hur ska en förening synas i Sociala medier?
Gäster: Annika Ljungberg, XLNT Communications, Luis Gonzales, 331 Wernamo, Tobias Landén, Sverok/Ackeberg och Andreas Sollén, KulturUngdom

Program 2: Vem är en förening i sociala medier? Jag, vi, den?
Gäster: Bodil Helldén, UNGiKÖR, Rodolfo Alvarez, Molto, Davor Radic, XLNT Communication
Martina Anlér, Röda korsets ungdomsförbund

Program 3: Säkerhet i sociala medier – för föreningen och för medlemmarna
Gäster: Tove Strander, Ung Media Sverige, John Bäckström, Umemodellen, Gabriella Sjöberg, Musikföreningen Whiplash, Thomas Selig, Penseo/Katrineholms kommun

Program 4: Sociala medier, tillgängliga och demokratifrämjande?
Gäster: Annika Ljungberg, XLNT Communications, Linda Karlsson, Förbundet Unga rörelsehindrade, Felicia Sværen, Reacta, Johnny Larsson, VSA Sverige

En riktigt rolig novemberkväll var den torsdagen den 17:e. Då anordnade nämligen Popkollo en fundraiserkväll med livekaraoke på Debaser. Jag fick äran att agera konferencier när alla på scen (inklusive jag) bjöd sjukt mycket på sig själva.

Och 11-11-11 hakade jag på när Apelöga tog initiativet att dokumentera Malmö just denna dag. 500 fotografer deltog och minst en av mina bilder kommer tydligen vara med i boken som man kan förhandsboka redan nu.

Kanske några av de här?

Klicka här för bildspel

]]> http://jennielarsson.com/2011/11/28/multi-i-november/feed/ 0 jennielarsson http://jennielarsson.com/2011/02/16/pa-besok-i-pole-pole-tillvaron/ http://jennielarsson.com/2011/02/16/pa-besok-i-pole-pole-tillvaron/#comments Wed, 16 Feb 2011 11:58:14 +0000 J http://jennielarsson.com/?p=361 ]]> Under ungefär fyra veckor hänger jag alltså på Pole Pole-duon Malin Palm och Katarina Höije. (Ja, det ligger typ samma inlägg där, fast med fler bilder.) De hämtade upp mig på flygplatsen i Kapstaden och redan där och då började jag fatta att de anammat den något långsamma livsstilen när det inte var något konstigt med att det tog en timma att komma ut ur parkeringshuset.

En dryg vecka senare gav vi oss iväg på en något misslyckad helgutflykt. Från Windhoek skulle vi till Sossusvlei, de berömda sanddynerna några timmars bilresa söder om Namibias huvudstad. Glada i hågen med med viss oro över hur den hyrda Nissan Tiida skulle klara grusvägarna gav vi oss iväg inte lördag morgon men väl förmiddag. Exakt hur slingrande vägarna genom det gröna böljande bergslandskapet skulle vara visste vi inte, men biluthyraren lovade att den automatväxlande Tiidan skulle ta oss fram, så länge vi tar det lugnt och försiktigt.

Det gjorde vi. Som om det hjälpte när det började ösregna. Vid fyratiden sällade vi oss till ett par 4WD, som väntade på bättre tider på varsin sida av en flod som bildats som följd av regnet. Då hade Kathy (och hennes man som läste Stieg Larsson) på en hästgård som vi kikade in hos för en uppiggande kaffekanna peppat oss till att det borde gå att komma fram. Lagom till att vi alla i Nissan slumrat till tog de andra sats och körde över. Vi väntade lite till. Och lite till. För visst sjönk vattnet. Och vi ville inte alls ge upp och vända tillbaka. Efter två timmar propsade en man på att få hjälpa oss över. Ok, sa vi, och lämnade över ratten till honom. Hans kompis stod bakom med sin enorma bil när vår bil inte helt oväntat fastnade i leran. Palm fick typ panik när vattnet steg, jag och Höije tittade tämligen handlingsförlamat på. Det slutade med att den enorma bilen bogserade Nissan bakåt, efter att vår tyska hjälte Tobias hjälpt oss att övertyga gubbarna att det inte var en bra idé att försöka bogsera bilen framåt. Samma Tobias ringde sin vän på lodgen och packade in oss i sin bil strax efter vi varit övertygade om att vi skulle få övernatta i bilen och tiggt till oss lite vatten av gubbarna. Nu låter vi kanske helt hjälplösa. Det var vi förstås inte.

Sen körde vi (alltså han) en timma över stenar och floder medan solen gick ned bakom bergen med Lora och Frans gästefarm Rooiklip som mål.

Väl framme möttes vi av ett glatt middagsgäng och ett zebrainredd enorm gård med rum att hyra. Tanken att det verkar ödsligt att ha ett B&B på Österlen sattes i ett nytt perspektiv kan man lugnt säga. Att priset för en natt här inte passar in i vår budget var liksom inte så mycket att göra åt. Det var liksom bara att luta sig tillbaka och njuta av en vällagad middag serverad på långbord med tre snubbar (Tobias och två till) mittemot som helst av allt ville raljera över vår Nissan och dra rövarhistorier om sina Buicks. Vi som funderat på vägen ut på vad de kan ha att snacka om in the middle of nowhere fick svar på tal. Ett par flaskor vin senare landade vi i en lång diskussion om apartheid och rasism vilket fick oss att däcka helt och totalt på zebrakuddarna. På söndagsmorgonen hann vi med såväl några vändor i poolen som att hälsa på näst intill tama zebran och äta tyskt rågbröd, Loras marmelad och scramled eggs till frukost.

Det gällde även att bestämma sig. Windhoek eller Sossusvlei, vad skulle vi satsa på? Råden var flera men tveksamma. Alla vägar är en chansning när det regnet så här, sa Lora som tyckte vi skulle satsa på Sossusvlei. Det gjorde vi, tills vi kom fram till floden som stoppade oss på dagen innan. Det var inte alls givet att vi skulle ta oss över varken den eller nästa sänka i vägen. Så vi vände tillbaka. Och efter visst stöd av Tobias körde vi tillbaka till Windhoek.

Annars då? Jo, vi hade en skön vecka i Kapstaden, med en del sightseeing – som att köra ut till Cape Point, prova vin i Franchhoek och åka upp med linbanan till toppen av Table Mountain. Men mest hängde vi runt, simmade i bassäng, badade i sköna vågor och drack goda drinkar. Vi åkte även ut till kåkstaden Gugoletho för att gå på jazzklubb. Det blev inget med det. Den hade stängt igen och passagerare och förare i minibussen övertygade oss om att det inte var nån god idé alls att ens gå ur den där bussen. Så vi fick ge upp planen om att hänga i den delen av staden, chartra bussen tillbaka till stan och åka vidare till Waterfront och äta en middag i den del av stan som är en skyddad verkstad för såna som oss.

Det är inte helt okomplicerat att hälsa på i den här delen av världen. Men jag kan inte tänka mig bättre sällskap än Pole Pole-duon att göra det med. Bussen som skulle ta oss till Namibia höll på att åka iväg utan den delen av duon som bestämt sig för att gå på toa i sista minuten, både innan avresan och vid gränsen (!). Jag skyllde på dålig mage och det ordnade sig, förstås. Det gör det ju alltid.

Nu är vi Swakopmund och roddar med att få ihop några reportage. Sakta men säkert. Dagens intervju sköts precis upp till imorgon på grund av översvämning i grannstaden Walvis bay. Samtidigt jobbar en kvinna i Windhoek med att fixa visum om gör att duon kan dra vidare till Angola och Kongo när det är dags för mig att vända hemåt via Kapstaden.

Jag kunde inte riktigt svara ja på den frågan då. Men nu, idag, känner jag att jag har drabbats av just den där så kallade sjukdomen. Symptom? Spattiga fingrar, hett huvud, dunkande hjärta. Orsak? Imorgon åker jag till Kapstaden. Där ska jag träffa Malin och Katarina, mina fina frilansade vänner som varit på resande fot sedan i oktober. Läs gärna om deras väg från Kairo till Kapstaden på deras pole pole-sajt.

Nu ska jag hänga på när de vänder norrut igen, längs Afrikas östra kust. De lösa planerna är några veckor i Namibia och nån vecka i Sydafrika för min del. Jag ska både jobba och slappa, är tanken. Leva ungefär som vanligt, men ändå inte alls.

På kontoret är det lite av en ny era. Vi i Kollektivet Barbro har nämligen precis bildat en ekonomisk förening, och som den styrelselover jag är (jag är ju även ledamot i Frilans Syd) anammade jag glatt uppdraget som ordförande. En av de första konkreta uppgifterna var att fylla de tomma platserna som Lotta, Malin och Katarina lämnar medan de tar hand om bebis respektive är i Afrika. Jenny, John och Maria har precis flyttat in.

Barbro respresenterades av mig och Åsa Wallin på Malmö Högskola igår, när vi var två av många upphandlade fotografer och skribenter som var på plats för att presentera oss. Det blir spännande att se vad det kan ge för uppdrag. I början av hösten var jag inne på liknande spår, när jag jobbade jag för Lunds Universitet och intervjuade fysiker till deras satsning för att locka internationella studenter. Det hela resulterade i en tjusig katalog och materialet, i alla fall delar av det, finns även på LU:s  nya webb.

På tal om stora uppdragsgivare lämnade jag och Åsa Wallin nyligen in 50 porträtt till Malmö stad som vi jobbat med sen i somras. Jag har pratat med Malmöbor om Malmö, Åsa har tagit bilder på dem. Hur resultatet ska presenteras är oklart just nu, jag får återkomma om det, med de hör främst till satsningen ”Jag bor i Malmö”.

Sommaren handlade annars mycket om Popkollo. Augustis första vecka samlade Popkollo Malmö 26 tjejer på en kollogård i Höllviken, och där, liksom på avslutningskonserten i Folkets park, var det fullt ös kan jag lova. Underbart. Kolla gärna in tjejernas blogginlägg och Trelleborgs Allehandas, Sydsvenskans och Skånskans artiklar. Även Morgonpasset i P3 ringde upp en tidig morgon.

Jag jobbade även en del på Sydsvenskan i somras och så blev Medborgaranalysens rapport om en ny mötesplats på Drottninghög, Helsingborg, klar. Jakten på liknande uppdrag pågår.

Sommaren började för övrigt på Sanda. Mitt gamla gymnasium. På studenternas dag talade jag där om att det ibland blir rätt, ibland fel, och att jag lever med det. Och så konstaterade jag att livet blir precis så allvarligt som man väljer själv att det ska bli.

Och i september avslutade jag sommaren på kroatiska klippor, tillsammans med Johanna Wallin. Det var salt och fint.

Vi har under kvällen skickat ut info till både redaktioner och kommuner runt om i Skåne att det nu finns en filial i Skåne. Det är jag som är ansvarig för den, och de medborgardialoger och andra projekt som vi driver och förhoppningsvis kommer ta oss an i Skåne.

För tillfället jobbar jag med tre projekt, två i Trelleborg och ett i Drottninghög, Helsingborg. Det är mycket snack med fokusgrupper och en hel del skrivande och analyserande i agendan. På många sätt är det ett nytt sätt för mig att jobba och jag gillar det. Jag är en levande länk mellan medborgare och makten och jag tror på att mitt sätt att möta människor kan spela en aktiv roll i demokratin. Sådetså.

Jag trivs med att ha Kollektivet Barbro som bas. Härifrån har jag sålt och skrivit en och annan artikel sen sist. Men de flesta har bara publicerats i pappersform, så jag kan inte skryta med några länkar där inte. Bland annat har besöket på Mercy Ships sjukhuskepp resulterat i flera reportage, både för svenska och norska tidningar. Tillsammans med de andra i Barbrogänget har jag även producerat bilagor.

En mer eller mindre oväntat twist i frilansandet är att jag har tagit mig an projektledaruppdrag, för Popkollo och Medborgaranalysen. Kul är det. Som jag skrev när jag fick tips om det behövdes en projektledare till Popkollo Malmö: Jag gillar ju att arrangera, att engagera och att sjunga.
Vi – jag, Maria min projektledarkollega och resten av det härliga Popkollogänget – håller som bäst på att sy ihop det läger för tjejer mellan 12 och 16 år som ska ta plats i Höllviken den 31 juli – 6 augusti. Jag fick mycket inspiration under påskhelgens Popkollo Madame, där jag själv tog plats i ett av banden.

När det gäller Medborgaranalysen jobbar jag tillsammans med Carlos Rojas, en sällan sinande källa till samhällsengagemang och entrepenörskap. På uppdrag av kommuner håller vi i fokussamtal för att lyfta fram medborgarnas åsikter, önskemål och viljor.

Jag blanda med andra ord friskt, och just möjligheten till mix är absolut framsidan med frilansandet. Tycker jag.

Med Möllan åt höger, Triangeln i ryggen och Spångatan 30 som adress är det dags att ta tag i nya projekt. Vilka det blir återstår att se… Imorgon bjuder vi hur som helst på 11-kaffe, vi hakar på Nordic Fairtrade Challenge och brygger rättvist till alla som vill komma förbi. En och annan kaka utlovas därtill. Välkomna!

Allt har gått i ett himla tempo sedan jag kom hem från Benin. Faktiskt, på riktigt. Jag kastades rakt in i verkligheten och sedan har sommaren passerat via ett vikariat på Trelleborgs Allehanda, några frilansjobb och massor av aktiviteter som hör sommaren till. Plus en 30-årsfest i form av en Bollywoodbaluns i Kågeröd och några korta flyttar som har lett fram till en fyra på Möllevången, som jag delar med min fotograferande nyvunna vän Malin Palm. Det funkar finfint. Även om jag ibland cyklar in på fel gata när jag ska hem.

Ett par jobb signerade Larsson/Pamucina har publicerats. Ett av dem, om mödrahälsa och subventionering av kejsarsnitt i Benin, var i Sydsvenskan den 13 augusti. Ett annat, om Mercy Ships patienter och volontärer, var i Dagen den 27 augusti. (Endast pappersupplagan.) Några till är sålda och publiceringsklara, andra ska säljas.

På Trelleborgs Allehanda har jag hunnit med lite av varje, som sig bör när man är allmänreporter på en relativt liten tidning. Bland annat några sommarporträtt: Galleristen Joanna Segelström, den avgående hamnchefen Leif Borgemark och Vanessa Borggren som har sitt drömjobb i samma hamn.

Några andra jobb inkluderade Wilma som sprider glädje i livets slutskede, sju sorters kakor, och en ryska forskargrupp som dök längs Trelleborgs kust för att kartlägga Östersjön.

Sedan skapades det visst lite debatt, genom en artikel om mansdominansen i Palmfestivalen, Trelleborgs största folkfest.

Nu ser jag fram emot en inspirerad höst med Malmö som bas. Planen är att hyra in mig i Kollektivet Barbros nya underbara kreativa lokal, på Spångatan, och där få ordentlig snurr på frilanstillvaron. Jag ser många olika möjligheter, och är som alltid öppen för förslag såväl när det gäller jobb och uppdrag.

Först laddar jag om och upp i min mammas lilla stuga på Skrea strand. Septembersolen är härligt ljum och det är liksom ljuvligt att andas här och suga ut det sista ur sommaren.

De avslutande dagarna i Cotonou har knutit ihop det mesta, och har även bjudit på många nya fängslande möten.
Nu, även om några avsked var extra jobbiga idag, känns det helt okej att vara på väg hem. Det ska bli kul att ta sig an allt med lite distans, och så klart berätta för de som vill lyssna. Och det ska bli skönt att inte vara beroende av en fickstor svetthandduk.

Innan jag går på nattens plan mot Tripoli betonar jag gärna att det är fantastiskt att resa som journalist, speciellt med kontakters och flytets och tålamodets och en kollegas hjälp.

Hej för nu.

Vid ett hål i väggen som är täckt med ett draperi sitter och står några gubbar. Bakom den reser sig en svart griffeltavla med veckans lottonummer och den största av gubbarna, Jean Kpehounton, limmar noggrant tipskupongerna. Han sitter bredbent med Matcherna det ska tippas på. De spelas i Australien, i Victoria och South Australia. Är det inte svårt att få in några rätt alls på de matcherna, undrar jag.

– Nej, nej, det är inte svårt, säger han med fortsatt fokus på limmet i överkant.

Den mentaliteten känns igen efter tre veckor i Benin. Inte minst här i Ouidah, voodoons främsta hemtrakt, handlar allt om tro. Det är svårt att ifrågasätta när allt handlar om att tro. Det finns inget som heter lurendrejeri och det kritiska tänkandet möts av förvånade ansikten alternativt suckar. Magiken, kontakten med större krafter, är en så stor del av livet att den är naturlig. Sparpengar går till djur som offras, vuxna män blir vettskrämda när spökena dansar.

Jakten på kulturförståelse är inte spikrak, och kostar en del dricks. Samtidigt säger de att pengar är inte är viktigt. Fred är det viktigaste. De är många som upprepar det. Fred! Följt av kärlek.

Jag kan med lätthet påstå att jag är bra på att anpassa mig till mig nya miljöer. Men det händer att jag känner mig konstigt malplace, särskilt när det undras vad jag/vi gör här. Frågan har förstås inget självklart svar, ibland har jag inget alls när jag står i en folksamling och känner mig uttittad. För vem är jag att döma någon eller något? Vem är jag att tro att jag kan förstå en annan kultur på några intervjuer och besöksdagar? Allt jag kan berätta är vad jag ser, hör och känner. Om det är korrekt eller så kallad sanning kan jag aldrig riktigt bedöma. Men genom respekt och ärlighet hoppas jag att det räcker gott.

Vi jobbar hårt på det, på både det ena och andra viset… Och ibland belönas vi med hembränd snaps.