Regnstänk istället för havsbad

maj 10, 2009 in Benin, Mitt i city, Världen | Kommentera

I dag hade vi målet klart för oss: Vi ska åka till stranden. Sagt och gjort, vi packade strandkit och tog på solglasen.

Döm om förvåning när vi kom ut från vårt rum, som är lite som en kasern – mörkt och svalt. För då insåg vi att regnet hade tagit ett stabilt grepp om den här söndan. Solglasögonen åkte av med hopp att vi skulle se lite mindre fåniga ut när vi gick iväg med siktet inställt på rejäl frukost.

Efter ett tag tog vi skydd i en dörrpost:

Regnskydd

Regnskydd

Efter vissa överläggningar svarade vi ja på frågan kanske lika bra att hoppa på varsin moppe. Föraren visste nog vart vi ville åka. En lagom vit lögn visade det sig, de drar ofta den, moppeförarna. Igår blev vi avsläppta utanför vårt hotell efter att förarna inte alls hittat dit vi ville. De ville ha mer betalt för att de kört oss rumt och fram och tillbaka. No no, sa vi och hamnade i en lite lagom hetsig diskussion. Vi hade då varit och käkat middag med Andreas, som jobbar för Erikshjälpens tidning Rafiki. Mycket trevligt, han hade mycket att berätta om sin vecka i Benin.

Hur som, idag hamnade vi på en restaurang nära piren där Africa Mercy ligger. Där åt vi kanske inte en rejäl frukost, men väl en stor lunchtallrik med ris, pommes, fisk och stekt banan för femton spänn. På bordet breve sett ett litet gäng från Nigeria som vi träffade på nere på stranden senare. Och det var de som ville ta bilder på oss först, jag lovar.

090510_stranden

På vägen tillbaka träffade vi en liten kille vars hand såg ut att behöva viss vård… Så Matso tog tag i saken och sa till de vuxna i hans omnejd att gå ner till sjukhusskeppet för att eventuellt få hjälp. Vi får se hur det går. Killen med handen heter Yacaube och är nånstans mellan åtta och nio år.

090510_pojke2

Vi har för övrigt mest fokuserat på att känna in atmosfären och rytmen, folket och omgivningen. Och nu känner vi oss peppade att ta oss an allt på riktigt. Måndag till torsdag är det sjukhusbåtslivet som gäller.

Au revoir!

På vår gata i Cotonou

maj 9, 2009 in Benin, Mitt i city, Ojojoj., Världen | 1 kommentar

westus_red

Westus med gitarren visste precis vad jag behövde när jag kom ut från toaletten på på Maman Benin, där jag och Matso precis smaskat i oss vår första afrikanska måltid i Cotonou. Färsk fisk, you love rice-ris, sallad med den godaste avokadon och ägg.

“Singing don’t worry, about a thing. Because every little thing is gonna be all right.”

För det är mycket att smälta i den här moppeavgasfyllda afrikanska staden. Efter en natt med förvånansvärt dålig ac där en våt handduk över ansikten räddade min skönhetssömn rivstartade vi med att ta varsin moppe till landets största marknad, Marché Dantokpa.
Weekend market i Bangkok? Ja, likt på vissa sätt. Men ändå inte alls. Vi gick nog där mest med öppna leende munnar på de stampade gångarna och blev fulla av intryck i myllret av färgstarka människor och stånd med det mesta från tandkräm till kycklingar till diverse elektroniska prylar. Många går runt också, med det de har att sälja på huvudet. Vi som är lite längre än de flesta har underkläder, mat, tyger och korgar i ögonhöjd.
Vi gav upp hungern där. Tog varsin moppe till Maman Benin, som det tipsas om i guideboken. Slappnade av, pratade fotboll och månadslöner med servitören Elie och lyssnade på Westus Bobbanversioner.
Nu har vi gått över den stampade gatan från vårt nya rum – mycket bättre ac nu! – till vårt mest lokala internethak. Väldigt långsam uppkoppling dock, så det blir inga bilder idag.
Det såg för övrigt rätt mörkt ut på Kameruns flygplats igår. 22.45 skrev jag det här:
Inne på planet. Igen. Efter en mindre svettrusning på en flygplats i Kamerun. Gaasch. Vi fattade inte att vi skulle sitta kvar på planet för att komma till Cotonou. Visserligen tyckte vi det var märkligt att vi landade två timmar tidigare än beräknat, men vi gick ivrigt av och jublade över den tropiska värmen.
Vid passkontrollen fyllde vi i ankomstkort och svettattacken blev ett faktum. Av med kavajerna för att möta den sura kvinnan i den enkla trädisken.
– Har ni inget visa?
– Jo, visa, sa Matso, pekade i sitt pass och förklarade att det var utfärdat på Benins ambassad i Danmark.
– Men inte för Kamerun?
– Vadå, vilket land är det här då? Kamerun?
– Ska ni till Benin, då måste ni tillbaka!
Nägra händer i rätt riktning senare och en språngmarsch gick vi ut i den tropiska kvällen igen bakom en reflexväst.
Personalen ombord skrattade gott, åt oss och vår svett. Vi också, med orden “We just wanted to see Cameroon. It’s hot out there by the way.”
Vi mjukstartade i London. Och värmde upp i Kamerun. Nu är det bara Benin som gäller.

Tripoli via London

maj 9, 2009 in Benin, Jobb, London, Världen | Kommentera

staffan Foto: Matso Pamucina

– Gnosspelius, Gnosspelius, Gnosspelius. Massa Gnosspelius.
Den sprudlande Staffan gnuggar händerna när han reser sig upp för att visslande göra hål på bubbelplasten. Han har precis kontrollräknat lådan med nytryckta Simma lugnt mörten Maud som han skrivit på för att ta emot utanför bostaden i Hern Hill i södra London.
Illustratören Staffan Gnosspelius är aktuell med sin andra svenska barnbok tillsammans med Stefan Casta. Genom deras första samarbete – Gå och bada Mister Räf! – vann Stafan Elsa Beskow-plaketten i höstas, för årets bästa bilderbok för barn.
När jag och Matso mjukstartade vår resa med en dag i London var det mycket fokus på honom, och tajmingen var så god att vi var hemma i hans hus när han fick en låda full med Mörten Maud-böcker.
Men även jag fick faktiskt vara i tillfälligt fokus. När vi var ute och gick bland fiskstånd och färgstarka plagg i Brixton träffade Staffan två kompisar som höll på att göra en pilot till en tv-dokumentär om “business, ethics and aids”.
Ville jag ställa upp och svara på några frågor? Jomenvisst. Första frågan: “Vad tänker du på när jag säger aids?”. Hyfsat öppen fråga. Nåja, Matso och Staffan tyckte jag skötte mig bra när jag fick utrymme att resonera om krafterna som eventuellt stoppar utvecklingen av botemodel, Påvens uttalande och skillnaden mellan Aids i Afrika och västvärlden. Själv tyckte jag det mest var kul att ställa mig på andra sidan micken.

Kamerakåt

Foto: Matso Pamucina

Dagen avslutades med kaka med Happy Bday-ljus och gratulationssånger på två språk.
Och nu är vi i vänthallen på Tripolis flygplats.

Efter en på det stora hela behaglig resa mellan London och Tripoli landar vi vad som ser ut som ett dammigt och varmt Libyen.

På Afrikansk mark alltså. När vi sagt bye till värdinnorna säger jag till Matso att det var en bra resa.
Då möts vi av sjukhusklädda män med munskydd. Alla har munskydd. Och vi får ett papper att fylla i innan vi kan gå vidare in på flygplatsen. En av frågorna: Har du haft “flu” de senaste två veckorna?
Hmm. Nej. Kryssar så klart bara nej på alla sjukdomsfrågor. Inte för att nån kollar det, när jag lämnar det till en med munskydd. Han trycker en febertermometer mot min panna. Matsos omedelbara reaktion: Är den ren?
Sen får vi visa passen. Kontrollanten tilltalar Matso med namn när han senare kommer fram och frågar om man kan komma ut nånstans. Det är ju så sunkig rökig lukt i vänthallen.
“No Matso, you have to stay inside”.
Resecharmen är helt klart påkopplad.
/Larsson, Larsson, Larsson. Och Pamucina.

Redo? Jag tror på det.

maj 6, 2009 in Benin, Nästa steg, Världen | 2 kommentarer

Väskorna är packade. De tekniska prylarna har hittat ner i sina fack, passet ligger tryggt intill biljetter och vaccinationsintyg, reskläderna ligger hyfsat prydligt på en stol.

Klockan fem imorgon bitti ska Matso hämta upp mig. Vi tar det tidiga flyget till London, där vi ska träffa Staffan i Brixton över dagen. På fredag flyger vi sedan vidare mot Cotonou i Benin, via Tripoli i Libyen.

Mycket detaljer nu. Jag ville mest skriva nåt innan jag sträcker ut ryggen några timmar, och avslutar med min främsta känsla just nu: Efter några hektiska dagar ska det bli grymt att släppa förberedelsefasen och ge sig in resan.

Nedräkning till Benin

maj 3, 2009 in Benin, Jobb, Nästa steg, Världen, Återblick | 2 kommentarer

Det är nästan exakt ett år sedan jag kom hem till Sverige efter den där rundan runt jorden.

I dessa deklarationstider har jag hamnat i många reseminnen, mer eller mindre frivilligt, när jag bläddrat i anteckningsböcker och sökt kvitton. Det är lätt att fastna när möten, platser, ögonblick breder ut sig, sida efter sida. Och när man är hemma och bygger en tillvaro här känns det liksom nästan orimligt att det var jag som upplevde allt det där.

Nåväl. I samtid med återblickarna siktar jag mot helt andra mål.

För på torsdag åker jag och min vän/fotografkollega Matso Pamucina mot Benin. Vi har haft siktet inställt på det här lilla fattiga västafrikanska landet under våren och kan nu räkna ner dagarna på en hand!

Vi landar i största staden Cotonou och ska där bland annat besöka Mercy Ships sjukhusbåt, som sedan i februari ligger i hamnen där. Efter det ska vi ta ge oss vidare in i Benins verklighet.

Jag tror det blir grymt förstås, på många sätt, och lovar att dela med mig av en och annan anekdot utmed vägen.

Från monsun till en hästklinik

november 20, 2008 in Jobb, Vischan & jag, Återblick | 1 kommentar

Puerta Princessa, Filippinerna, 20 november, 2007: Monsunvarning. Rapporter om lervälling på Palawans vägar, bland annat på den som jag har tänkt åka mot El Nido, passagerare vittnar om hur de vadat i leran för att sedan hjälpa till att knuffa upp bussen. Jag beställer en dyr flygbiljett till dagen därpå, liksom mina nya vänner som bor på mitt hostel. Vi vet inte om planet kommer lyfta. På kvällen samlas vi vid vårt hostels bar, det känns lite som att hela stället ska flyga iväg. Vi dricker upp förrådet. Det är mycket galghumor, många reseskrönor.

Söderåsen, Skåne, 19 november, 2008: Jag gör ett reportage på Stenestad hästklinik, och får bevittna min första operation live, någonsin. Jag blir nästan stum där jag ser hur veterinären är inne och gräver i den uppspända hästens ben, samtidigt som jag blir påmind om en av anledningarna till att jag älskar att vara journalist – den att jag får bevittna situationer som jag aldrig hade hamnat i annars.

För övrigt så kom det en hagelskur när jag satt och skrev det där reportaget, och när jag cyklade till gymmet trodde jag att vinden skulle ta tag i mig och min Maraton. Men jag klarade mig ända vägen fram till den trygga spinningsalen.

Lösa planer då som nu.

november 19, 2008 in Borta bra men hemma bäst? | Kommentera

För ett år sedan var jag där, mitt i resan. Jag visste inte vad som skulle hända från dag till dag. Jag hade förstås mina aningar, för det är klart att jag gjorde upp vissa planer, men allt var en mest en enda stor chansning, och de kunde ju faktiskt sluta lite hur som. Det gjorde det också. Lite som idag. Det är klart att jag gör upp vissa planer, jag och min lokalredaktionskollega försöker alltid ha något av en plan för resten av veckan på måndan, fast den har många luckor, vi litar mycket på att det löser sig, att det kommer in några tips, att vi kan gräva lite i våra högar, att vi hittar nåt av värde på kommunen. För det gör det ju alltid. Löser sig alltså. Ibland får vi verkligen till det, ibland lutar jag mig en del på hans rutin, och faktiskt också på min.

För vid det här laget vet jag ju faktiskt att jag klarar av det mesta, och de flesta. Ibland grinar jag en skvätt eller en skur på vägen, men i slutändan blir det nästan helt uteslutande minst helt okej. På resan hände det att jag misströstade då och då, när jag kände mig ensammast i hela världen över en god middag. Ofta dröjde dock inte länge alls innan jag skrattade tillsammans med ett nyfunnet sällskap.
Lustigt. Först nu läser jag i min anteckningsbok, för att kolla vad jag gjorde den 19 november 2007. Tidig morgon är jag inte alltför munter, när jag precis har vaknat i ett litet rum på Aluna beach, Bohol, Filippinerna.
“Puh, vad jag har sovit dåligt. Intensiva stressdrömmar. Kändes som att jag fick feber när jag satt i baren igår (Ooops! bar) och spelade Jenga med Bart från Holland och “L” i personalen. Började frysa och få ont i varenda led. Så jag gick hem. I den mörka regniga natten. Strömmen hade gått i området, så det var minimalt med ljus. Gick där med ett krampaktigt tag om min väska, i en plastpåse. Gick till och med för långt på stranden. Sedan funkade inte nyckeln till Citadel Aluna Inn, på grund av strömavbrottet, så jag bankade på dörren… Till slut öppnade en av tjejerna
Vad ska jag göra idag? Känner mig svag, olustig, ensam. Har nog fortfarande lite ledvärk. Skulle gärna dra en runda till Chocolate Hills, men jag får nog lägga ner det projektet. Men vad gör man, när himlen är täckt av gråa tjocka moln och lederna värker? Tar nog den tidiga färjan till Cebu, kanske. Hmmm. Bohol har inte riktigt visat sig från sin bästa sida. Jag skyller på regnet, mycket. Och kanske lite pms.”

Jag tog inte den tidiga färjan. När jag satt och väntade på en buss för att ta mig från Aluna dök nämligen Elmet upp. Med sin mc, eller nja, det var väl snarare en moppe. Vart ska du? undrade han, för att sedan erbjuda sig att köra mig till Chocolate Hills. Jag fick ett bra pris, en dryg hundring kanske, och vi hämtade en hjälm i hans hem på vägen. Sedan kallade jag honom, som visade mig alla Bohols turistattraktioner i inklusive den största orm jag någonsin sett, Elmet with the helmet. Så här skriver jag om min 19 november när jag sitter på Cebus flygplats, på väg mot Palawan, den 20 november:
“”MC-turen till Chocolate Hills tog en del kraft. Fast det var kul också. Jag och Elmet with the helmet, fyra timmar på en vespa i regnet. Dyngsur och öm i baken checkade jag in till färjan mot Cebu. Nudelsoppa värmde gott.

Jag är nöjd med att jag haffade Rickard när vi framma i Cebu skulle hämta våra väskor.
– Are you also on your own, maybe we can share a taxi?
Han hade inte heller bokat något rum, men han hade övernattat i Cebu förut och hade lite koll. Skönt. För det var mörkt och förvirrat. Överpriser på taxi, sen inga taxis. Vi gick ett par kvarter kantade av uteliggare och andra skumma inslag. Jag blev svettig av allt bärande. Till slut stannade en taxi. Golden Inn, var Rickards förslag. Den släppte av oss där. Jag hade tänkt mig en billig natt, det blev det inte. 640 pesos för ett airconrum på de Mercedes. Hur skönt som helst. Telefonväckning och room service till frukost. Duschen var inte så het men jag kunde verkligen slappna av. Sov gott nästan åtta timmar. Nu är det boarding time till Puerta Princessa.”

Nu ska jag gå och lägga mig. Det blir inte riktigt åtta timmars sömn i natt, och room service, det har inget nummer att slå för att kunna få. Å andra sidan kan jag krypa ner under mitt alldeles egna tjocka täcke. Alltid nåt.

By the way: Min hårddisk kraschade kort efter förra inlägget, vilket har bidraget en del till min oinspiration att skriva blogg. Det kan hända att jag drar igång lite mer regelebundet skrivande, men det har jag ju tänkt förr.

Minnen i nuet

oktober 22, 2008 in Borta bra men hemma bäst?, Det var dags att tänka till, Familjen, Nästa steg, Vischan & jag, Världen, Återblick | Kommentera

Jag åkte till min familj i helgen. På tåget från Malmö till Göteborg satt jag och funderade, så som man ofta gör på tåg, och jag hamnade i tankar kring vad jag gjorde för ett år sedan.

Faktum är att idag, den 22 oktober, är det exakt ett år sedan jag – efter ungefär en månads paus på grund av att min mormor blev allvarligt sjuk och dog – återvände till Asien och fortsatte min resa som jag egentligen började den 6 september.

Några dagar innan dess åkte jag till Göteborg, precis som i lördags, med en klippning signerad min svägerska i sikte. Då som nu ville jag bli kvitt min hjälmliknande frisyr. Då klippte hon av hela ena sidan. Nu jämnade vi mest ut, och så blev luggen rak.

Hon var försenad båda gångerna. Förra året var anledningen mycket bedrövligare än i lördags. Nu hade hon en bakfull kund. Då hade hon precis fått reda på att hennes bästa vän hade tumörer i hjärnan. Ett av de tuffaste besked man kan få, antar jag. Vännen dog i somras.

Hennes tjej var med i söndags, när vi firade mina brorsöner som fyller fyra och sex nu i oktober. Jag och brorsan köpte ett minipingisbord, flickvännen konstaterade att hon som inte finns med oss längre skulle slått oss alla med hästlängder i rundpingisen.

Jag log lite när jag föreställde mig scenen som aldrig kommer bli verklighet, det gjorde vi alla som satt runt kalasbordet.

För ett år sedan åkte jag till Singapore. Idag har jag åkt till Svalöv, och tillbaks. Det gör jag i stort varje dag för tillfället, eftersom jag under hösten jobbar där, på Skånska Dagbladet.

Jag tänker mig att jag ska dra fram minnen från min resa framöver, ur mitt nuvarande perspektiv. Kanske är det ett sätt att inte glömma och samtidigt komma vidare?

Vi får se, jag vill inte lova något som jag inte vet att jag kan hålla.

Då, oktober 2007:



Malmösommaren kan börja nu

maj 29, 2008 in Borta bra men hemma bäst?, Malmö, På G, Vänner | 1 kommentar

Malmö majslut 08. Känns som hemma, för mig.

Skönt är det att avbryta en joggingtur för att hänga på en kompis till beachvolleyplanen som han är på väg till. Nåt visst är det att känna igen sin Ica-tant med whiskeyrösten. Fint är det att veta att jag ska vara här ett tag nu, i en lägenhet med behändigt avstånd till park, torg och vänner.

Ibland får jag en känsla av att jag börjar om, men det kanske inte behöver betyda en tillbakagång?

Någon bokar med mitt kort

maj 22, 2008 in Problem | Kommentera

Det verkar som att nån jävel använder mitt visakort. Tre gånger de senaste dagarna har Hostelworld dragit pengar från mitt konto. Inga jättesummor, snarare i prisklassen av bokningar.

När jag först upptäckte det försökte jag hitta ett sätt ett kontakta Hostelworld. Det var typ stört omöjligt. Det slutade med att jag tryckte reply på en bokning jag fått och skrev ett ödmjukt argt mail. Jag har, föga överraskande, inte fått nåt svar.

Lurt, inte sant?

Jag har ett gäng tidigare bokningar på mitt kontoutdrag – för jomenvisst, jag har bokat så många rum/sängar via dem att jag till och med är vip dessa dagar. Jag har aldrig haft några som helst problem. Så nu, när jag har kommit hem, snos typ min sista hundralapp.

Men nu är det slut på det. Kortet är spärrat.

Kategorier