Under ungefär fyra veckor hänger jag alltså på Pole Pole-duon Malin Palm och Katarina Höije. (Ja, det ligger typ samma inlägg där, fast med fler bilder.) De hämtade upp mig på flygplatsen i Kapstaden och redan där och då började jag fatta att de anammat den något långsamma livsstilen när det inte var något konstigt med att det tog en timma att komma ut ur parkeringshuset.
En dryg vecka senare gav vi oss iväg på en något misslyckad helgutflykt. Från Windhoek skulle vi till Sossusvlei, de berömda sanddynerna några timmars bilresa söder om Namibias huvudstad. Glada i hågen med med viss oro över hur den hyrda Nissan Tiida skulle klara grusvägarna gav vi oss iväg inte lördag morgon men väl förmiddag. Exakt hur slingrande vägarna genom det gröna böljande bergslandskapet skulle vara visste vi inte, men biluthyraren lovade att den automatväxlande Tiidan skulle ta oss fram, så länge vi tar det lugnt och försiktigt.
Det gjorde vi. Som om det hjälpte när det började ösregna. Vid fyratiden sällade vi oss till ett par 4WD, som väntade på bättre tider på varsin sida av en flod som bildats som följd av regnet. Då hade Kathy (och hennes man som läste Stieg Larsson) på en hästgård som vi kikade in hos för en uppiggande kaffekanna peppat oss till att det borde gå att komma fram. Lagom till att vi alla i Nissan slumrat till tog de andra sats och körde över. Vi väntade lite till. Och lite till. För visst sjönk vattnet. Och vi ville inte alls ge upp och vända tillbaka. Efter två timmar propsade en man på att få hjälpa oss över. Ok, sa vi, och lämnade över ratten till honom. Hans kompis stod bakom med sin enorma bil när vår bil inte helt oväntat fastnade i leran. Palm fick typ panik när vattnet steg, jag och Höije tittade tämligen handlingsförlamat på. Det slutade med att den enorma bilen bogserade Nissan bakåt, efter att vår tyska hjälte Tobias hjälpt oss att övertyga gubbarna att det inte var en bra idé att försöka bogsera bilen framåt. Samma Tobias ringde sin vän på lodgen och packade in oss i sin bil strax efter vi varit övertygade om att vi skulle få övernatta i bilen och tiggt till oss lite vatten av gubbarna. Nu låter vi kanske helt hjälplösa. Det var vi förstås inte.
Sen körde vi (alltså han) en timma över stenar och floder medan solen gick ned bakom bergen med Lora och Frans gästefarm Rooiklip som mål.
Väl framme möttes vi av ett glatt middagsgäng och ett zebrainredd enorm gård med rum att hyra. Tanken att det verkar ödsligt att ha ett B&B på Österlen sattes i ett nytt perspektiv kan man lugnt säga. Att priset för en natt här inte passar in i vår budget var liksom inte så mycket att göra åt. Det var liksom bara att luta sig tillbaka och njuta av en vällagad middag serverad på långbord med tre snubbar (Tobias och två till) mittemot som helst av allt ville raljera över vår Nissan och dra rövarhistorier om sina Buicks. Vi som funderat på vägen ut på vad de kan ha att snacka om in the middle of nowhere fick svar på tal. Ett par flaskor vin senare landade vi i en lång diskussion om apartheid och rasism vilket fick oss att däcka helt och totalt på zebrakuddarna. På söndagsmorgonen hann vi med såväl några vändor i poolen som att hälsa på näst intill tama zebran och äta tyskt rågbröd, Loras marmelad och scramled eggs till frukost.
Det gällde även att bestämma sig. Windhoek eller Sossusvlei, vad skulle vi satsa på? Råden var flera men tveksamma. Alla vägar är en chansning när det regnet så här, sa Lora som tyckte vi skulle satsa på Sossusvlei. Det gjorde vi, tills vi kom fram till floden som stoppade oss på dagen innan. Det var inte alls givet att vi skulle ta oss över varken den eller nästa sänka i vägen. Så vi vände tillbaka. Och efter visst stöd av Tobias körde vi tillbaka till Windhoek.
Annars då? Jo, vi hade en skön vecka i Kapstaden, med en del sightseeing – som att köra ut till Cape Point, prova vin i Franchhoek och åka upp med linbanan till toppen av Table Mountain. Men mest hängde vi runt, simmade i bassäng, badade i sköna vågor och drack goda drinkar. Vi åkte även ut till kåkstaden Gugoletho för att gå på jazzklubb. Det blev inget med det. Den hade stängt igen och passagerare och förare i minibussen övertygade oss om att det inte var nån god idé alls att ens gå ur den där bussen. Så vi fick ge upp planen om att hänga i den delen av staden, chartra bussen tillbaka till stan och åka vidare till Waterfront och äta en middag i den del av stan som är en skyddad verkstad för såna som oss.
Det är inte helt okomplicerat att hälsa på i den här delen av världen. Men jag kan inte tänka mig bättre sällskap än Pole Pole-duon att göra det med. Bussen som skulle ta oss till Namibia höll på att åka iväg utan den delen av duon som bestämt sig för att gå på toa i sista minuten, både innan avresan och vid gränsen (!). Jag skyllde på dålig mage och det ordnade sig, förstås. Det gör det ju alltid.
Nu är vi Swakopmund och roddar med att få ihop några reportage. Sakta men säkert. Dagens intervju sköts precis upp till imorgon på grund av översvämning i grannstaden Walvis bay. Samtidigt jobbar en kvinna i Windhoek med att fixa visum om gör att duon kan dra vidare till Angola och Kongo när det är dags för mig att vända hemåt via Kapstaden.
